Omkonst - Monotypier, Konstnärshuset - Grafiktriennalen, Konstakademien

www.omkonst.com:
Grafiken i centrum
”Monotypier”, Konstnärshuset 13/1 – 11/2 2007
Grafiktriennal XIII, Salarna, Galleri Öst samt Tengbomhallen, Konstakademien 13/1 – 18/2 2007
Text: Susanna Slöör

Säsongsöppningen våren 2007 placerar grafiken i centrum. På Konstakademien anordnas den trettonde grafiktriennalen i Grafiska Sällskapets regi med 321 verk av 104 antagna konstnärer. Konstnärshuset upplåter hela huset inklusive den upprustade ”Loungen” till utställningen ”Monotypier”, med Andreas Eriksson, Jenny Granlund, Andrea Hösel, Olav Christopher Jenssen, Mari Rantanen, Lars Monrad Vaage samt Charlotte Widegren.


© Charlotte Widegren	© Jenny Granlund

Upprustningen av Konstnärshuset som pågår successivt ser lovande ut. Nu är utställningsrummet, ”Loungen”, i gatuplanet iordningställt med ambitionen att göra huset mer tillgängligt för publiken. Att nu förena de olika rummen med en gemensam utställning av monotypier, känns därför logiskt. Mari Rantanens förklaring att ”Monotypin är som ett äktenskap…mellan måleri och grafik”, tjänar som en lämplig öppningsreplik till utställningen. Monotypins mellanställning, varken kopia eller original, uppmuntrar såväl den seriella experimentlustan som intresset för små förskjutningar som momentant omvandlar serien till unika verk.

Charlotte Widegrens masker på plan 3 byter personligheter utifrån smärre måleriska ingrepp. Ögonhålorna svärtas något och ett stråk med penseln sätter en ny frisyr på plats. Själarna som möter är märkligt frånvända och uppfordrande på samma gång, de trotsar sina mörka titlar som ”Drunknad” och ”Tystnad”.
Jenny Granlunds säregna konstruktioner, som hämtade ur det förströdda klottret och det stiliserade mönstret, omformuleras här i hennes monotypier till mer tydliga rumsligheter. Det grafitgrå registret i hennes teckningar har ersatts av genomborrande höga färger.
Olav Christopher Jenssen ställer samman små figurationer med informell karaktär som, trots det känsliga utförandet, kanske mer stannar vid gesten än förmedlar ett koncentrerat sökande efter en minimerad åtbörd.


© Helmtrud Nyström	© Eva Grytt

Grafiktriennalen på Konstakademien bjuder på en riklig överblick av dagens svenska grafik. Den är knappast spektakulär men ofta oklanderligt solid med ett genuint intresse för bildens inneboende möjligheter. I avskildhet under pressvisningen gav utställningen ett inbjudande och harmoniskt intryck, för att under vernissagen i folkmyllret falla sönder i svåröverskådliga enskildheter. Ett inte alltför ovanligt problem när det gäller större samlingsutställningar av den här karaktären. Fascinationen inför mediets tekniska uttrycksmöjligheter brukar vanligen vara det största hindret för att skapa ett självständigt tilltal för grafikern och visst känner man igen fenomenet på sina håll på den här tämligen omfattande utställningen. Men det finns goda exempel på motsatsen. Helmtrud Nyströms monotypier som möter vid entrén till Salarna är omisskännligen hennes och bildvärlden oberoende av vald teknik.

Stor behållning ger de till formaten lågmälda bidragen, som man får söka sig fram till genom att i tanken skärma av. Inom de olika gemensamma uppmätta rektanglarna trängs allehanda bidrag. Ger man sig tid finns där Kristina Thuns rum som varken beskriver inne eller ute och som är lika intima som gränslösa med figurer och föremål på drift från varandra. Lars Palm blandar torrnål och serigrafi och låter färgen likt bländande ljusfenomen flyta över bildytan med dess disparata byggnationer.
Upplösningen av rum och perspektiv där föremål och händelser flyter runt likt egna världar, kring ett okänt nav, eller i en rymd dit logiken inte nått, är ett kännetecken för mycket av den figurativa bildkonsten som görs idag. En mer stiliserad variant på liknande tema visar Eva Grytt, med sina mörka siluetter av möbelliknande föremål, kartor eller kroppar.


© Kristina Thun	© Lars Palm

Åke Johanssons kopparstick ur serien ”Längs floden” porträtterar byggnader och ruckel på ett så minutiöst inkännande vis att huskropparnas flisiga bambufasader spricker upp i ett brett tandlöst leende och blir till slitna personligheter. Den rumsliga skalförskjutningen återkommer även i Martin Sundvalls installation med filmloopen av bladlösa träd som övervakar de snedställda bordskivorna med blad ur serien ”Ny botanik för en virtuell trädgård”, arrangerade som konferensdeltagare på ett allvarligt möte.
Bakom en skärm döljs Lina Perssons ”8 day meditation over a medium”. Spegelvända klockslag har tryckts på pappret troligen ett och ett i en akt som låter en ana en sällsynt mödosam process för att lära känna tryckplåtens och pressens rytmiskt samspelande praktik.

Sammantaget ges med dessa båda utställningar en generös inblick i ett mångskiftande medium som förenar den reproducerbara repetitionen, det hantverksmässiga arvet med ny teknik och oändliga möjligheter i en ohelig allians mellan framtiden och det förflutna.

Konstnärshuset | Grafiktriennalen | Konstakademien | Omkonsts startsida