Thielska Galleriet visar under hösten Edvard Munchs grafik ur samlingarna, varav flertalet relativt sällan sedda verk. Samtidigt finns museets ordinarie målningar och grafik av Munch på plats för allmänt beskådande. En intressant möjlighet till jämförelser öppnar sig. Och visst är många av dessa bilder häpnadsväckande moderna, som om de vore gjorda mitt i den neofigurativa våg vi just nu ser.      Bokförlaget Atlantis nyutkomna bok över Thielska Galleriets Munchsamling är också en utmärkt ledsagare på utställningen.

Edvard Munch framställs ofta som en konstnär med särskilt excentriska och diaboliska drag, något som möjligen stämde med verkligheten, men som knappast hjälper uttolkningen av verken. Denna karaktärsbeskrivning som suddar ut gränsen mellan privatpersonen Munch och yrkesmannen är onödigt romantiserande som jag ser det. På Thielska Galleriets utställning med Munchs grafik har man nu möjligheten att omvärdera - eller bekräfta - sin syn på en av Nordens mest inflytelserika konstnärer genom tiderna.

"Förtvivlan" 1882, olja på duk	"Kyssen", 1895, 32,9 x 26,3 cm, etsning

Munchs intresse för bortomspråkliga känslotillstånd som förtvivlan, svartsjuka och ångest särskiljer honom inte från flertalet konstnärer runt sekelskiftet 1900. Det gör däremot hans sätt att skildra dessa tillstånd. Istället för att se känslorna som tillfälliga anomalier vilka enbart är sammanhangsberoende, ser Munch dem som personliga tillhörigheter vilka inte låter sig frikopplas från människan som bär dem. Ja, just bär är det adekvata ordet. Mannen i målningen ”Förtvivlan”, till exempel, bär sin känsla helt ensam och ingen kan dela den med honom. Vi kan visserligen förstå honom då vi minns liknande stämningar inom oss själva, men aldrig fullt ut ta del av hans.

"Dödskyss", 1899, 29,5 x 46 cm, litografi

När man utgår ifrån att varje människa är unik innebär det också att hennes känslor är det. Applicerar man denna självklara slutsats på Munchs bilder blir de än mer intressanta. De skildrar således personliga beteenden hos enskilda individer och inte i första hand något allmänmänskligt. Man skulle alltså kunna säga att Munchs bilder betyder inget för alla men allt för någon. Följaktligen skildrar litografin "Dödskyss" en personlig död, ett memento mori för den som väljer att ta emot tilltalet. Beskriven med en svepande skön linjeföring framstår döden här som något förföriskt och inte som avskyvärd eller skrämmande.

"Kattan", 1897, etsning	"Död och liv", 1902, etsning

Boken som presenteras i samband med utställningen har titeln ”Edvard Munch och Thielska Galleriet” (Atlantis förlag), med texter av Ulf Linde och Arne Eggum. Bokens rika bildmaterial, som omfattar både museets grafik och målningar, ackompanjeras av resonerande artiklar om de mer kända verken. I vissa fall ges rent tekniska ingångar och i andra fall öppnas för omtolkningar av Munchs konstnärskap. Jag fascineras särskilt över Lindes resonemang kring målningen ”Skriket”, där han använder en ahlinsk ingång om den personliga smärtan.
     ”Men skriket är alltid en människas. Dess natur röjs inte bättre av att man hör miljoner skrik; smärtan sliter i ett kött – min smärta kan bara jag ha. Din bara du.”
     Texten är från 1968, men är fortfarande en av de mer intressanta och snillrikt uttolkande bland dem som behandlar Munchs ”Skriket”. 

Stockholm 2007-09-15 © Leif Mattsson

Thielska Galleriet | Bokförlaget Atlantis | Omkonsts startsida