Hur vi än vänder och vrider på det så har vi ett dramatiskt slut att vänta. Kanske en jättelik flodvåg eller en insektsinvasion? Tonläget tycks öka i takt med jordens temperatur och den som tydligast lyckas gestalta människans dåliga samvete vinner – så ser det ut.

Fyra danska konstinstitutioner har dragit i gång projektet Rethink där ett urval konstnärer utgått från en fråga som så smått blivit ett av det politiska samtalets favoritämnen. Rethink utgör en del av FN's klimatkonferens officiella kulturprogram, en klimatkonferens som går av stapeln samtidigt med projektet. I pressmaterialet tar jag del av danske klimatministerns uppmaning till politikerna att gå och titta på utställningen då ”kunsten kan være med til at give inspiration og maner til eftertænksomhed”.
      Det här inbjuder knappast till ett självständigt förhållningssätt till vare sig politiker eller vetenskapsmän. Det här gör också begreppet Rethink (nytänkande, omprövning) lätt missvisande.
Ändå lockar Rethink till ett gott mått av kreativ pragmatism. Kanadensaren Bill Burns hör till dem som närmar sig temat med ett leende på läpparna. Konstnären har iklätt sig rollen av företagare i branschen säkerhetsutrustning för små djur. I hans företag saluförs allt från miniatyrvarianter av säkerhetsvästar till små hjälmar och skyddsglasögon. Framför mig ser jag en hord av människor med små flytvästar i händerna – jagandes grodor för att försöka hinna ifatt dem innan den stora flodvågen väller in. Människans ömmande instinkt framstår plötsligt som komiskt patetisk. Ingen skyddsutrustning i världen kommer att rädda oss från klimatförändringens följder.

Argentinaren Tomas Saraceno står för utställningens utropstecken, det konstverk som mest av alla drar till sig uppmärksamhet. Långa vajrar löper kors och tvärs mellan skulpturgångens väggar inne på Statens Museum for Kunst. I vajrarna hänger runda biosfärer i olika storlekar, flera av biosfärerna innehåller växtbaserade ekosystem, den största av dem inbjuder besökaren att kliva in. Teknologin orsakar miljöpåverkan men har också förmågan att skapa nya, klotformade, världar eller sociala rum för människans överlevnad.

Idén till projektet väcktes av Alexandra Instituttet, respektive av de fyra institutionerna har sedan fejat på mest för egen maskin. Var och en har mutat in sin aspekt av Rethink; klimatpåverkans sociala och ekonomiska konsekvenser, hur vår upplevelse av naturen förändras, framtidens anti-utopiska drag eller hur den vetenskapliga informationen visualiseras.

När jag efter ett tag vandrar ut i Köpenhamns vimmel får jag syn på en konstnärsparet Haubitz+Zoches blåmålade linje i gatan, projektet sträcker sig också utanför byggnadernas fysiska ramar. En symbol för var vattenlinjen skulle hamna om Grönlands hela ismassa smälte bort – mitt i Köpenhamn visar det sig.
     De mer generella slutsatserna finns redan på plats, den som får för sig att ifrågasätta tabeller och diagram, vilket hade varit det verkliga nytänkandet, göre sig icke besvär. Det är pedagogiskt så det förslår men samtidigt ett uttryck för en common agreement, för en politik utan politiskt sprängstoff.

Köpenhamn 2009-11-11 © Martin Hägg