|                       Till konstbetraktandets förbannelser hör reaktionen att  närmast reflexmässigt söka kontrollera sin rädsla inför det obekanta. Upptäcktslustan  säkras inom en given ram, och allt utanför det valda sammanhanget avfärdas som  exempelvis ”en kall dusch”. Den olust  som kritikern Dan Backman i Svenska Dagbladet (27/8 2010) uppvisar inför uppgiften att recensera  galleristen Alf Holms samling på Liljevalchs konsthall är ett typiskt exempel.  Dessa verk är uppenbarligen så kontaminerade av modernistiskt tankegods och ”inomkonstnärliga  frågeställningar kring färg och form” att rädslan för att trampa in i ett  område man inte behärskar närmast förlamar omdömet. Är det inte lika mycket kritikerns  uppgift som utställningsmakarens att ”levandegöra och problematisera” den konst  han eller hon ser, kan jag stilla undra? Jag tror att om Dan Backman vågade släppa  på oron över bristande kunskaper om ”färg och form” och istället valde ett  annat perspektiv så skulle han kunna ta sig an denna utställning på ett betydligt  mer givande sätt för läsaren och honom själv. Då skulle han inte heller falla  för frestelsen att med kritikerröst hämtad från pilsnerfilmernas tid tala om ”rastlös  linjeföring och kärv kolorit” i fallet Alf Lindberg.
                         Jag tänkte ta tillfället i akt att försöka ge lite vidare  inspiration. Inledningsvis så skulle man kunna utgå från att allt som visas i  egenskap av att vara konst är samtida i den bemärkelsen att betraktarens  tolkning i tiden ofrånkomligen är det. Det rymmer hela spektrumet från  grottkonst till 2010-talskonst. Den aktuella utställningen omfattar ett urval svenskt 1900-tals måleri, med viss betoning på i Göteborg  skolade och/eller verksamma konstnärer. Utifrån min utsiktspunkt år 2010 så  bekräftas återigen tydligt hur tankegods från olika samtida världar oavsiktligt  avspeglas i varandra. En framkomlig väg eller till och med ett ofrånkomligt  sätt att förstå målare Alf Lindberg och Olle Skagerfors är den språkkritik som  vuxit fram och präglat särskilt den senare delen av 1900-talet. Jag skull  djärvas säga att detta måleri hänger intimt samman med frågor som existentialister,  fenomenologer och även språkfilosofer under samma period brottades med. Ur  målarens synvinkel skönjs en kritik mot att förstå världen utifrån  avbildningens alltför snäva gränser. Filosofen stördes parallellt av tron på  ordens och begreppens inramande krafter. Alf Lindbergs klassiska målning  ”uppställning” är ett tänkvärt exempel. Målningen blottar perspektiv som påverkas  av samspelet mellan yttre och inre förnimmelser i relation till erfarenheten, framhävd  av tidsaspekten som händelserna på duken under arbetets gång visar. För att  uttrycka sig med större exakthet eftersträvas en nedbrytning av vanemässigt  utfört avbildande (tänkande), ett grundligt ifrågasättande av sin position.
                         Utanförskapet och den enskilda människans utsatthet är ett  annat tema att spinna vidare på. Skagerfors skildringar av ”Agne”, ”Feffe” och  sig själv bjuder på en bråddjup förståelse för individens tillkortakommanden.  Alf Lindberg skildrar osentimentalt och i mer generella termen livets  förgänglighet och skörhet, utifrån den med åldern stegrade förvissningen om  dess dåliga prognos. Kanske även uttrycket stegras omedvetet av seendets  åldersförändringar och den ökade benägenheten att accentuera gult och violett. Birgitta  Liljebladhs och Tora Vega Holmströms medkänsla för människan är signifikant,  liksom Staffan Hallströms känsla för att ur led är tiden. Det går att utläsa ett  växande samtidskritiskt perspektiv med ett ställningstagande för individens,  den andres, okränkbara rätt mot en brysk och anonymiserande omvärld. Erland  Cullberg och Torsten Andersson ger sina perspektiv på saken. Den politiskt och  idéhistoriskt intressanta kommentaren till utvecklingen av dagens samhälle bär  1900-talsmåleriet, oavsett konstnärens medvetenhet om detta. Det kan inte  avfärdas som ett introvert formulerat färg- och formproblem. Oron må synas i  penselföringen, men förstås kanske bättre ur den här mer övergripande  synvinkeln. Även intresset för en simpel lök kan härledas ur betydligt vidare  perspektiv, ur dåtidens brännande frågor.
                         Min poäng är att även om målarnas avsiktliga uppgift har  varit att gestalta sitt poetiska nu med hjälp av färg, linjeföring och form på  duk så kvarstår faktumet  att dessa målningar är utförda av människor bevandrade  med och/eller genomsyrade av sin samtids problematik, vilket kommer till  uttryck om man anstränger sig lite mer för att se efter. Stockholm      2010-09-01 © Susanna Slöör | 
   
        |  "Uppställning", 1979-81 © Alf Lindberg
  "Kvinna" © Torsten Andersson
  "Ramono vaknar"                        © Tora Vega Holmström
  "Fästmön" © Staffan Hallström
 |