Ordkapseln "porträtt" innesluter flera konvergerande betydelser som "frambringa" och "avtäcka". Orden har det gemensamt att de indikerar avsikten att se förbi utanverket, att skåda in i och kanske blotta en fördold hemlighet.

Angelica Kristenson Aurelius porträtt är gjorda direkt inför den avbildade. Här gömmer sig inget ängsligt kopierande efter fotoförlagor, ingen skenbar insikt om hur skuggorna borde falla över huden, ingen tilltvingad porträttlikhet. Det här är målerisk hard core, så naken en målarprocess överhuvudtaget kan bli.
     Envetet, ja nästan tjurskalligt, har Kristenson Aurelius genom åren insisterat på att måla sina porträtt av bekanta och obekanta, unga och gamla, posörer och blygisar. Mycket litet har hon brytt sig om den förbirusande postmodernismen och dess dekonstruktionsteorier; hennes referenser går längre tillbaka än så, samtidigt som hon blickar längre fram än någon tidsbunden akademism har förmågan till.

Att Alice Neel betyder mycket, stillistiskt och ur humanperspektiv gör Kristenson Aurelius ingen hemlighet av. Inte heller av influensen från Matisse och dennes undersökningar av korrelationen mellan bildens yta och det kroppsliga, mellan rytmiska flöden och tecknet för människa.
      Genom denna tydliga formmedvetenhet framstår Angelica Kristenson Aurelius på många sätt som en anomali i en konstvärld där förhårdnande medium till stor del tagit över skildringen av människan. Oreflekterat låter alltför många konstnärer samma journalistiska metoder beskriva både skeenden och människor. Inte konstigt att personskildringarna ofta ter sig så anemiska och stereotypa.