Helene Billgren har i sin utställning på Borås Konstmuseum lagt tonvikten på sina senare verk, vilka består i måleri från 2008 till 2012. Men här finns också en vägg med tidiga kolteckningar, objekt i velour, tapetvåder och några äldre målningar.
Det är tydligt att hennes idoga koltecknande av flickor och kvinnor följt med in i och berikat måleriet. Den säkerhet och fräckhet som hon uppnått i teckningarna öppnar upp för oväntade möten i den måleriska processen. I jämförelse med några Matisseinspirerade målningar från 1980-talet, med stora rena färgytor som byggelement, ger dagens måleri ett mer nyanserat och ”skitigare” rum åt de bortvända kvinnliga gestalterna att vara del i. Hon ställer ett kantigt lite naivt formspråk mot färgackord som ibland lockar fram ett mycket säreget ”göranssonskt” ljus. Hon står, kan man säga, stadigt i den göteborgska färgtraditionsmyllan, åtminstone med ena benet.
Målningarna har både tyngd och mättnad i koloriten och äger ofta en rik och underfundig detaljrikedom, samtidigt känns de paradoxalt ”lätta” och självklara, lekfulla och okomplicerade, vilket skapar en märkvärdig dynamik.
Det påminner om den australiensiske konstnären Sidney Nolans svit med målningar om legenden Ned Kelly, som slogs mot den australienska rättvisan på 1800-talet. Nolan avbildar honom ”instängd” i sin karakteristiska svarta rustning, ofta utslängd i ett hett ökenlandskap. Det är en sorts rekvisita, precis som Helene Billgrens anonyma kvinnor, att laborera med när färgen och formen skall transformeras till känslouttryck bortom orden. Det sjunger om färgen och gnisslar om formen.
Helene Billgren nämner, i den nyutkomna och rikt illustrerade årsboken från SAK, Francisco Goya som en viktig inspiratör. Själv tycker jag det är svårt att inte tänka på en annan ”svartmålare” inför hennes bilder, nämligen Dick Bengtsson, som med sitt kärva och ljusindränkta måleri inspirerat så många unga konstnärer från 1980-talet och framåt.
Det är synd att den möda och omsorg som lagts ned i bilderna saknas i själva presentationen. Endast den vägg med äldre verk känns genomarbetad och variationsrik. I övrigt hänger målningarna, i utställningens alla rum, på rad, en efter en, punktbelysta med spotlights. Dialog och rytm saknas, vilket visserligen förstärker intrycket av utsatthet och isolation – att det är väldigt ensamma kvinnor vi ser i hennes bilder – men jag är övertygad om att ett mer rumsligt och rytmiskt tänk vid hängningen skulle gett en större tyngd åt det måleriska påståendet, vilket även en bättre belysning hade gjort.
Borås 2012-11-06 © Yngve Brothén (text och foto) |
"Ljus som Rita", 2010, akryl © Helene Billgren
Teckning (beskuren) © Helene Billgren
"Till Elvira", 1984, tempera © Helene Billgren
|
