Galleriet påminner om en secondhand-affär med det ena udda föremålet efter det andra – ofta lappade och lagade, ombundna, inklämda eller hopsydda. Särskilt poppis är det textila: broderierna, det stickade, virkade och sydda. Allt inpyrt av en omisskännlig hemtrevnadspatina.
     Men att för den skull beskriva Leif Holmstrands konst som upplockad, omformad och nyutgiven (likt ett assemblage) vore missvisande. Nej, konstnären håller själv i nål och tråd och de färdiga föremålen är alldeles för groteskt bulliga, eller ”omöjliga”, för att bara vara insamlade (och utgivna på nytt).

Installationen har formen av ett lustiggörande av ett (könsstereotypt generationsbundet) lunkande i gamla fotspår – ett hemtrevlighetens practical joke i vilket Holmstrand ikläder sig rollen av det sociala livets revoltör – i filttofflor och morgonrock. Bara en sådan sak som att en man virkar och broderar! Eller att Nordisk familjebok, à la 30-talet, hänger i en tjock kedja från taket.
     Och så var det all hundbajs (vad kan små svarta påsar annars symbolisera?) som hänger och dinglar lite varstans. Och så de hängande hundbenen under det gamla hallbordet. Naturligtvis har en söt liten vovve en gång sprungit runt i sådana här miljöer – perfekt timad till de sött broderade dukarna, kuddarna och de vackra möblerna.
     Holmstrands installation skulle lätt kunna få traditionalismens gamla tanter (och gubbar) att kippa efter andan, hos oss andra väcker han snarare ett förnumstighetens förlösande leende, ett äntligen.