Dadarörelsen vände upp-och-ned på hela nittonhundratalets ikonografi; hädiskt spottades det på klassicismen och det borgerliga bildbygget. Bland det tidiga nittonhundratalets avantgardistiska konstnärer och poeter fanns naturligtvis ett antal innovativa kvinnor. Många av dem framstår så här i efterhand som huvudaktörer i omdaningen av den ord- och bildspråkliga revolutionen. Det är dessa Kerro Holmberg valt att sätta det kärleksfulla sökarljuset på.

Att den nyskapande konstnären Hannah Höch fortfarande är relativt okänd även inom vissa konstkretsar är både förvånande och oroande. Här gör Kerro Holmberg en betydelsefull insats i betvingandet av den stora glömskan. Hon låter namn som Natalia Goncharova, Katarzyna Kobro, Toyen, Elena Guro med flera återuppstå i visuell form.
     Att Holmberg ifrågasätter den konsthistoriska, könsrelaterade hierarkin är en stor sak. Men som poeten Rabbe Enckell utryckte det: "I skapandet upphör varje ämne att vara 'stort' eller 'litet'". Ansvaret faller på aktören att via konstnärlig gestaltning skapa "storhet".

Och det lyckas Kerro Holmberg oftast bra med, utan att låta sitt djupa patos skymma det konstnärliga hantverket. Här finns ett flertal innehållsligt fria verk, mer av måleriska experiment än personlika porträtt, där hon vrider och vänder på både begrepp och teknik. Verken har inte sällan tydliga kopplingar till det tidiga nittonhundratalets estetik (och etik). Men de är på intet sätt sentida kopior. Den närmast religiösa tron på "absolut form", som färgade det tidiga nittonhundratalets avantgarde, saknas helt hos Holmberg. Snarare relaterar hon valörmässigt och bildpoetiskt till femtiotalets betydligt friare formspråk.
      Detta gäller kanske i någon mindre grad i de fotorelaterade porträtten, men där finns å andra sidan en drabbande frontal direkthet. Målningen "Katarzyna K" i denna "serie" är ett exempel – en av utställningens mer självklart lysande pärlor.

Stockholm 2014-11-18 © Leif Mattsson