Electric Earth är en omfattande utställning som presenterar fotografi, skulptur, kollage, dokumentation från diverse projekt, samt sju stora installationer med rörlig bild av den amerikanske konstnären Doug Aitken, född 1968 och bosatt i Los Angeles.
    Bland objekten utmärker sig ett antal stora skulpturer i blåtonat spegelglas i form av ord som Now, Sunset och 100 yrs. Placerade på väggen och i perfekt spegelhöjd är det svårt att inte tjusas över deras spektakulära ytor. Låter det lättköpt? Aitkens må ha ett förflutet både som illustratör och grafisk formgivare, men att avförda hans verk som banala reklambudskap vore att göra det lite enkelt för sig. Finishen förtar inte komplexiteten, snarare påvisar den hur nyttigt det är att få syn på sig själv. Möjligen kräver den tid att ta in, men det kan knappast anses dåligt.

De rumsliga installationerna är onekligen utställningens nav. Migration (2008), som visar vilda djur från den nordamerikanska kontinenten i olika hotellrum är projicerad på fyra gigantiska reklampelare av den sort som finns utefter varenda motorväg. Kategorier som inne och ute, vild och domesticerad står på ända och flyter samman till en känsla av gemenskap och samhörighet.
    Den åttkantiga installationen Black Mirror (2011) är en kalejdoskopisk upplevelse och det är inte lätt att hålla ordning på avståndet till de andra besökarna, eller på vad som är spegel och vad som är skärm. Skådespelerskan Chloë Sevigny spelar i verket rollen av en rotlös resande, i kontakt digitalt och via telefon med någon eller några, men ständigt på drift för att aldrig stagnera. Berättelsen har tekniskt en början och ett slut, men monologen saknar helt traditionell dramaturgi. Hennes förflyttning är mer ett mentalt tillstånd än en resa från plats till plats.

Entrébiljetten till utställningen inkluderar två besök. Det rekommenderas och det är också min invändning. Utställningen är väl generös. Det är dokumentationen från diverse projekt som känns överflödig.
   Installation Sonic Pavillion som är belägen i Brasilien är säkert fantastisk på plats. Där erbjudas man att lyssna till jordens inre, som registreras av mikrofoner nergrävda djupt ner i marken. Dokumentationen känns som sagt dessvärre avslagen och oskarp. Men det är mycket annat, främst filmerna i biografen från 1990-talet fram till idag, som jag gärna återvänder till. Även om det hade känts lika generöst om de skulle erbjudas vis museets hemsida under utställningens gång.

Los Angeles 2016-12-14 © Jenny Danielsson