För knappt ett år sedan flyttade Whitney Museum of American Art till Meatpacking district. De gamla lokalerna på Madison Avenue vid 75:e gatan hyrs nu av Metropolitan Museum för att rymma samtidskonst. Met Breuer, med namn efter arkitekten bakom den brutalistiska byggnaden, öppnade för allmänheten den 18 mars.

© Nasreen Mohamedi, Untitled, ca 1972, Gelatin silver print, 19.6×33.6 cm

Först ut av utställningarna är en retrospektiv över Nasreen Mohamedi, en av det postkoloniala Indiens viktigare konstnärer som nu, ett kvartssekel efter sin för tidiga död får ökat erkännande också utanför Indien. Utställningen om 130 verk, främst akvareller, teckningar och fotografier visar ett mycket sammanhållet konstnärskap av obetitlade geometriska abstraktioner. I verken ryms illusioner av ljus, skugga, rytm, strukturer och ljud. Teckning med ett fjäderlätt och mycket precist anslag dominerar. Det är en icke-fysisk rymd som representeras.

I sammanhanget får fotografiet ny mening. Sättet att reducera den yttre verkligheten till tvådimensionella linjer, skugga och ljus tar den in i det icke-fysiska rum, medvetandets inre värld, via pennor och penslar. Jämfört med den extremt noggranna penn- och penselföringen i andra verk upplevs det fotografiska hantverket dock ibland som lite illa behandlat – många fotografier har gulnat till följd av brister i process eller förvaring – och relationen till övriga medier inte fullt så sömlös som den annars varit.
     Mohamedi föddes 1937 i nuvarande Pakistan, växte upp i Mumbai, utbildades i London och levde ett kosmopolitiskt liv. Hon har destillerat influenser från källor som västerländsk och sufisk filosofi och islamiska estetiska traditioner till ett unikt konstnärskap inom indisk modernism.

Andy Warhol, Do It Yourself (Violin), 1962, Synthetic polymer paint and Prestype on canvas, 137.2×182.9 cm © 2015 The Andy Warhol Foundation for the Visual Arts, Inc. / Artists Rights Society (ARS), New York

En helt annan typ av utställning är Unfinished: Thoughts Left Visible. Det rör sig om nära 200 faktiskt eller skenbart ofullbordade verk ur västerländsk konsthistoria från renässans till nutid. Processer blottläggs och fördjupar förståelsen för arbetssätt, bevekelsegrunder och historisk kontext.

Anton Raphael Mengs porträtt av hertiginnan Mariana de Silva y Sarmiento saknar ansikte men har en helt färdig klädedräkt, medan Daniele Ricciarellis porträtt av Michelangelo har tvärtom ansikte och hand färdiga medan kläderna är grovt skissade. Här kan man läsa in såväl praktiska som sociala skäl till hur måleriprocessen ser ut.

Utställningen kretsar kring frågan om i vilket skede ett verk är färdigt. Flera exempel visas på konstnärer som arbetar med det ofullbordade som estetiskt grepp, från Francesco di Giorgio Martinis “non-finito”-grepp i en bronsrelief från 1470 till Andy Warhols Do It Yourself (Violin) där betraktaren skenbart bjuds in att måla efter nummer.

Det oavsiktigt ofullbordade får egen mening i Alice Neels James Hunter Black Draftee. Armérekryten James Hunter kallades till Vietnam och kom aldrig tillbaka efter den första sittningen. Neel förklarade målningen i sitt halvfärdiga skick fullbordad. Den nya kontexten blir betydelsebärande, och det med kraft.

Några märkliga val finns. Ur den nära samtiden har lite vad som helst inkluderats på vaga grunder. Ibland handlar det mest om en hög grad av abstraktion, som med Jackson Pollocks och Cy Twomblys förvisso fullbordade målningar. Där utställningen träffar, gör den det väl, och givetvis är det spännande att blicka in i Dürers, Rembrandts och Klimts processer, men lite för sällan berättar den ofullbordade naturen något annat än att en konstnär av något skäl blivit avbruten. Det kan därför upplevas som att man varit ivrig att stoppa in kuriosa som annars skulle stannat i magasinen.

New York 2016-04-13 © Mattias Lundblad