Lucia Pagano
METODER OCH FÖRSÖK

Bildkollage från filmen Nadine (28 min) regi: Lucia Pagano, filmfoto: Zuzanna Kernbach-Pyda © Lucia Pagano (Klicka på bilden för hög upplösning)

Skrev en lång text om besvikelsen över att ha ätit upp alla tvättade vindruvor i durkslaget innan de hade blivit tillräckligt torra för att ens kunna läggas ner i skålen.

Detta efter månaders sökande efter den mest intressanta idén. 
Om det för mig personligen mest angelägna ämnet. 

Försökte införa samma förbud mot frestelsen att göra något ”viktigt” och ”intressant” också när jag filmade. Ibland lyckades jag också hitta något riktigt ointressant. 

Snart ville jag trots allt göra en film som handlade om något, som var ett viktigt ämne att ta upp, rentav angeläget.

Blev oerhört drabbad av en bok av en erkänd journalist om flyktingbarns situation och skrev en idé inspirerad av brottstycken ur boken. Idén refuserades med den befogade kritiken att jag inte lyckats hitta en tillräckligt intressant vinkel på det brännande ämnet.

Ville arbeta med avsaknaden av aborträtt i Polen, där jag bodde under den tiden. Besökte ett hem för ensamma mödrar, gjorde research. Hur förmedla det som publiken redan håller med om eller tvärt om inte alls, och kanske kommer misstolka? Det blev tillslut ett nedslag i vardagen hos en tonårsmamma och hennes son på hemmet (i fiktiv form) samt en av nunnorna som arbetade där. Två, tre dagar ur deras liv. Ingen politik förmedlades, ingen åsikt, ingen särskild information rörande annat än vardagssysslor som tandborstning, och pyssel, förutom en underliggande tryckt stämning mellan ett antal personer som av omständigheterna hade hamnat på samma plats.

Skrev om upplevelsen av badrum i två olika länder: på vilket sätt spolknappen skilde sig, konstruktionen av golvet med dess lutning, respektive flathet som fick vattnet att bete sig annorlunda på golvet, och konsekvenserna av detta. Ett subtilt hot om straff som vilade i att inte använda dessa verktyg på det rätta sättet. Hur typen av målarfärg på väggarna och golvens material generellt, skapade rum för frihet, respektive rum för rädsla. I texten förekom denna jämförelse mellan rum med samma funktion i två hemländer. Form och upplägg för spelplatsen kunde vara en flygplats, eller ett källarrum med beige heltäckningsmatta till exempel.

Han drog igen spetsgardinen. Brandmannen kramade ur surkålen över en bunke så att den överflödiga vätskan skulle rinna av. Det var söndag, än så länge inget larm.
Efter fotbollsträningen följde vi med till deras delade vilorum. 
Han började med att dammsuga ett av skåpen. 
När han var klar lade han sig på sin bädd mittemot sin kollega som redan låg och slökollade på en amerikansk film med polsk lektör. 
Bredvid honom på nattygsbordet låg en gul lök.

Det var vinter och det första larmet som kom gällde tjock snö som hängde ut från ett tak och riskerade att falla. Mina förväntningar på eldsvåda visade bara återigen hur förställningen om något alltid trumfades och komplicerades av verkligheten, som såklart inte låter sig begränsas av förutfattade meningar och idéer.

Allt runtomkring, allt som jag hoppas ska sippra in i texten har jag lagt ifrån mig och inte tillåtit mig själv att tänka på när jag har satt mig ner för att skriva. Jag har eftersträvat kunskap och i samma stund den infunnit sig förskjutit all klarhet. (1)

Tillbaka i Sverige, återgick jag till att fokusera på inget speciellt. Utgick från material som kommit till i processen av tidigare idéer, filmer, skisser och research men som inte kommit med i något slutresultat. Skräpet på alla hårddiskar. Konceptet gick ut på att ta fram stunderna då inget händer. Eller medan något pågår, någon annanstans. Eller innan, och efter något har hänt. Vilket till slut pågick i 20 minuter.

Fortsatte med att iscensätta icke-konflikter i ett anonymt personalrum, på en tänkt arbetsplats någonstans i Sverige. Kanske en skola, eller förskola, kanske fikarummet för butiksbiträden på ett större varuhus. Höjden av dramatik kom när ett köksbiträde hade hällt ut pastan i vasken istället för att använda durkslag.

Fortsatte med ett spektrum av intryck från tunnelbanans röda linje. Observationer av till synes meningslösa detaljer, ibland på gränsen till det absurda. Närmade mig resan många stockholmare gör, fram och tillbaka till jobb och skola varje dag, kanske för att undersöka om det finns något vi inte ser, i det vi ser varje dag.

***

Hon tryckte nålen genom ett tuggummi, 
och sydde fast det inuti tändsticksasken.
Det var en present.

”Det dansande paret ska bort”, sade hon, uppdragsgivaren.
Nej, de ska inte det, tänkte jag. 

Ett konstverk vill inte förmedla någonting specifikt inom ett visst ämne. Det vore ju bara information. Inom måleriet märker man det väldigt tydligt: Det är inte intentionen som är drivkraften. Du kan måla ett glas vatten, och det ger upphov till ett fulländat och förkrossande konstverk. Och du kan skriva ett jättelikt epos som samlar hela världens lidande – och resultatet blir rena skiten. Det jag vill säga är: Det är formen som är viktig. Innehållet kommer i andra hand. Innehåll är själva utgångspunkten. Passionen måste gälla formen, inte innehållet. (2)

Stockholm 2019-10-03 © Lucia Pagano

1, Negar Naseh, Under all denna vinter, Natur & Kultur 2014, s. 296.
2, Michael Haneke, Thomas Assheuer, Närbild Michael Haneke Samtal med Thomas Assheuer, Atrium Förlag 2013, s. 48–50.