www.omkonst.se:
Storslaget och sparsmakat
Never Even, Hosted by 3:e Våningen - Nevven Gallery, Göteborg, 31/1 - 24/2 2019
Text: Olle Niklasson

skriv ut denna text
Utställningsvy. Foto David Eng (Klicka på bilden för hög upplösning)

Ända sedan Mattia Lullini och Alina Vergnano slog upp trädörren till den före detta butikslokalen 2015 har Nevven Gallery skilt ut sig från de flesta andra Göteborgsgallerierna. Dels ligger man i Majorna, långt från både Vasastan och galleristråket längs Kastellgatan, men också genom sin satsning på yngre konstnärer, många av dem från övriga Europa och USA.
     För första gången har paret nu fått ordentligt svängrum genom att arrangera en utställning i 3:e våningen, en konstnärsdriven arena för nutida dans, konst och musik som drivs av koreograferna Gun Lund och Lars Persson. Lokalen ligger i gamla Carnegie sockerbruk i Göteborgs hamninlopp som rymmer både många konstnärsateljéer och Konstnärernas kollektivverkstad. Utställningen heter, Never Even, och visar sex verk av sex konstnärer från sex olika länder.

Fanny Hellgrens Evaporate, fyra vattenfyllda kar av infärgad betong diagonalt placerade på rad, bildar en naturlig centralpunkt och blir därmed också viktig för upplevelsen av rummet. Hellgren arbetar ofta med förgänglighet och har tidigare bland annat fotograferat nedtrampade och halvt upplösta tidningar, papper och trasor på väg in i kretsloppet. I senare verk har hon låtit dessa skapa reliefmönster i gjutna betongplattor och fryst processen i ett annat material. I Evaporate återkommer relieferna i botten på de fyra betongkaren och som ytterligare påspädning på förgänglighetsparadoxen är karen vattenfyllda. Vatten som antingen kommer att avdunsta helt eller fyllas på under utställningens gång. Oavsett äger en process rum, omärkligt framför våra ögon.
       Belgiskan Stevie Dix lite smetiga måleri består ofta av tydligt redovisade objekt som ibland tenderar att se ut som rebusar och därför tyvärr kan bli lika lätta att avfärda som att läsa av men i A serpent and a mother goddess har hon gjort en komposition som undviker det uppenbara och är bland det bästa jag sett av henne.

© Jason Vaughn

© Stevie Dix

Jason Vaughns fotografi utspelar sig i hemstaten Wisconsin och handlar om det vardagliga. Bilderna kan upplevas som tagna på måfå och till och med sakna en idé om motiv men det är också det som gör att man som betraktare engageras och börjar ställa sig frågan: vad är det egentligen frågan om här? Kite caught in branches, La Crosse, WI, 2016, titeln typiskt torrt och konstlöst redovisande, är ovanligt estetisk för att vara Vaughn men också känslomässigt stark.
     Pablo Tomek var en av de tongivande graffitimålarna i parisiska PAL, Peace And Love, där han spräckte wildstyle-ramarna genom att gå från svårtydd till obegriplig och abstrakt. Som gallerikonstnär använder han en metod som innebär att han först applicerar färgen i lager på duken för att sedan gå på med en högtryckstvätt. Det kan låta som ett recept för kaos men Black – LOL känns konkret, strikt och disciplinerad och skulle mycket väl kunna vara en del av ett stycke grafisk notation.

Mer av det andliga hittar man istället hos Jenny Brosinski, som bor och arbetar i Berlin, och vars uttryck hämtar råmaterial ur tankar om verklighetsuppfattning och sanningsbegrepp. Hon målar ofta på en helt opreparerad duk och inte sällan petar hon dit ovidkommande detaljer som seriefigurer på en annars helt abstrakt yta men i My rainbow is rose finns inget av det utan här råder bara en nedtonad minimalistisk stillhet.
      När norskfödda Idun Baltzersen ställde ut på Nevven rymdes tre verk, och det var en väldigt bra utställning, kanske inte så mycket trots som tack vare. Till Never even har man lånat in Djuret, ett fyra gånger knappt tre meter stort träsnitt och collage på duk, där en hårfläta spelar huvudrollen i några repeterade scener. Här finns en känslighet som trotsar både verkets storlek och hårdheten i träblocket och som bryter ner alla eventuella reservationer inför det tonårsromantiska i hennes återkommande bortvända figurer.

Never Even är Mattia Lullini och Alina Vergnanos första utställning utanför de egna trånga galleriväggarna och man har inte fallit för frestelsen att klämma in så mycket som möjligt. Tvärtom har man valt med omsorg och varje verk har i alla avseenden fått ta den plats de behöver. Det står var och en fritt att hitta gemensamma trådar eller att reda ut titelns betydelse och dess relation till galleriets namn. Jag nöjer mig med att konstatera att galleristerna genom att lita på sin egen smak har fått några av sina bästa konstnärer att bidra med sina bästa verk i en både storslagen och sparsmakad utställning.

Göteborg 2019-02-06 © Olle Niklasson


 


 

 

 

© Fanny Hellgren


© Pablo Tomek


© Jenny Brosinski


© Idun Baltzersen

Foto: Olle Niklasson där inget annat anges



Nevven Gallery, Göteborg | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com