Helena Pehrsson, ID:I Galleri, Tjärhovsgatan 19

Minns ett utställningsbesök runt millennieskiftet när jag för första gången såg verk av Hans Lannér. Det extra pirret i bröstet som infann sig när den poetiska perfektionen hos målaren är så känsligt fulländad. Helena Pehrsson visar några serier av rum, fullständigt tömda på innehåll, men som i sin minimalistiska rikedom växer ut till personligheter, likt Lannérs då namnade hus. Blicken rusar även mot de vattenfyllda pelarinramade dockorna i Venedigs Arsenale.
      Helena Pehrsson sofistikerade spel med ytor, djup, horisontaler och vertikaler vilar på luft och vatten. Dimhöljda och på väg att skönja sina öppningar ut mot allt eller intet väcker de förhoppningen om synteser, de benådade ögonblicken då alltet visar sig stämma och löftesrikt lovar lite mer.

Helena Pehrsson ger inga bruksanvisningar men inger en smula hopp. Hennes dovt grön, blå, violetta och vattriga inramningar av tomma luften, själva rummen är distinkta nog för att hålla ljuset trovärdigt och levande. Måleriet är till synes enkelt men inkännande och avvägt i varje stänk och penseldrag, förfinat på så vis att det enkla och råa får ta självklar plats. Utställningen är synnerligen välhängd och de inre rummets vägg av rumsligheter en upplevelse. 

Ian Malone, Candyland, Gotlandsgatan 76

Den lite osannolika möjligheten visar sig emellanåt inträffa. Hur ska man annars förklara att irländaren Ian Malone, uppmuntrad av sin polska flickvän, tar kontakt med ett litet svenskt konstnärsdrivet galleri och lyckas övertyga om vikten att visa sitt måleri.
     Man skulle kunna beskriva själva uttrycket som hämtat från Nabisgruppens ideal för drygt hundratalet år sedan i möte med gatukonsten, och som samtidigt ställer sig frågan om vad som sker i djurparken efter stängningsdags. Schimpanserna fäller ut sina solfjäderskärmar av nöjesfält, likt Disney om julafton framför ”the citydump”.
     Mot dem, spelar de upp sina scener och leker med människorna, kittlar genom de konsthistoriska referenserna och påminner dem om att ta sig själva på rimligt allvar, skapelsens krona syns lite nött. Myllret mullrar som hos James Ensor eller fransmannen Édouard Vuillard vars existenser likt gastar tar form ur den omgivande bakgrundens mönster och ackord.

Malones måleri är i bästa bemärkelse lekfullt; med lätt hand flyter berättelserna över alla breddar, som ett flöde ingen klimatsmart rår på. Nojor och nycker, kärlek och lögner, lister och ränker ristar sina mönster i och genom tillvaron. På sin tron klädda med arkaiska togor och tillrättalagda poser sitter tribunalen, maktlös. Brueghel och Bosch ges av Ian Malone en uppdaterad version och uppläxning av verkligheten. 

Stockholm 2019-02-13 © Susanna Slöör