www.omkonst.se:
Stilen underordnad uttrycket
Viktor Rosdahl, Jamila Drott - Galleri Thomassen, Göteborg, 11/5 – 2/6 2019
Text: Olle Niklasson

skriv ut denna text
Echo Echo Echo © Jamila Drott & Final girl
(Klicka på bilden för hög upplösning
Utan titel (Vägen) © Viktor Rosdahl
(Klicka på bilden för hög upplösning ̈
New dawn for an old sun och Let it go heter två utställningar med Viktor Rosdahl respektive Jamila Drott hos Galleri Thomassen. Har det något gemensamt? Ingen aning, men båda har en klar idé om vad de vill visa om än på helt olika sätt.

Om vi börjar med Viktor Rosdahl så är det uppenbart att stil, metod, material och/eller teknik betyder mindre än det som bäst tjänar bildens uttryck. I de tretton presenterade verken har han arbetat med tusch, akryl, bläck, kol och olja på duk, glas, plåt, plexiglas, siden och skumplast. Motiven spänner över högblanka och fotorealistiska bergsmassiv till en sorts visuell rapportprosa, ibland saklig, ibland surrealistisk, där färgen reserverats för det centrala i motivet och resten målats dagstidningsgråsvart.
     De senare, som I am the black wizards – titeln en parallell till en text av den norske black metal-basisten Mortiis – med en figur som står i begrepp att kasta två bildäck på en brasa, eller Irak, där två unga män i gympakläder förkroppsligar en trasighet som växer in i dem själva, är omedelbara och träffar också betraktaren utan omvägar.

Trappan © Viktor Rosdahl

Två stora verk visar demonstrationer, Malmö City där en stor människomassa väller ut ur en portöppning i ett virvlande kaos av rök och tegelsten, och Utan titel (Vägen) där en liten människoskara vandrar med sina plakat genom ett landskap vars primära uppgift tycks vara att förminska den. Verken har trots mycket gemensamt i format och teknik helt olika energi men det är inte den ytliga likheten som förmedlas tydligast utan påminnelsen om människan som liten och utsatt.
     Samma känsla får man av det verk som gett utställningen dess titel, New dawn for an old sun, där en grupp människor i ett utbränt landskap helt aningslöst, eller för att inga andra alternativ återstår, verkar sätta sitt sista hopp till en himlakropp som utstrålar allt annat än pålitlighet.

I Die toten mahnen uns har Viktor Rosdahl arbetat tredimensionellt genom att placera porträttet av Anne Frank rent fysiskt i förgrunden för att med emfas inskärpa i oss att aldrig glömma. Verket är och gör säkert heller inte anspråk på att vara varken särskilt elegant eller intelligent men det går inte att betvivla engagemanget.
     Men kan man få ihop detta med verk som Mount Everest eller Trappan vars högblanka fotorealism åtminstone på ytan pratar ett helt annat språk? Viktor Rosdahl kan, och om vi utgår från att motivet ger impulsen till uttrycket så finns det en respekt för det motivet framkallar som går långt utöver ängslan över att framstå som spretig. Ett avståndstagande och ett underkännande av stil som relevant element. Är det kanske detta som är postmodernism?

Antisocial anthem, Cold spot & Warpzone © Jamila Drott

Till skillnad från Viktor Rosdahl visar Jamila Drott upp sexton verk som är lika konsekvent sammanhållna som de är strikt presenterade i galleriets öppna nedre rum. I hennes verk finns en motsättning som är intressant inte minst genom deras tillblivelse. Materialen, stålplåt och papper bundet för hand i böcker, är bearbetade och sedan bemålade. Böckerna är placerade i montrar, som på ett museum, och de infärgade sidorna ser ut att vara perforerade eller utsatta för syra.
     När det gäller de vägghängda plåtarna kunde man mycket väl tänka sig att energin som samlats genom Jamila Drotts ihärdiga attacker med yxa, slägga och andra handverktyg borde göra att de utstrålar något av misshandeln, men intrycket jag får är istället det motsatta. Det finns ett lugn som trotsar håligheterna, bucklorna och revorna i plåten och som gör att associationerna leder i överraskande riktningar.

I den blå Cold spot ser jag en våg av Hokusai och i Echo Echo Echo och Final girl får jag samma känsla som inför Interstellar space, John Coltranes sista inspelningar, där Coltranes tenorsax och Rashied Alis trummor upphävde tyngdlagen med sin vulkanutbrottslika free-form. Skenbart kaotisk på ytan men aldrig utan kontroll och precis som i orkanens öga en upplevd absolut stillhet.
     Jamila Drotts utställning Let it go vilar visserligen tungt på en enda idé, men den är väl utförd och jag ser gärna fram emot nästa.

Göteborg 2019-05-17 © Olle Niklasson


 


 

 

 


I am the black wizards © Viktor Rosdahl


Die toten mahnen uns © Viktor Rosdahl


A new dawn for an old sun © Viktor Rosdahl


Dissolution © Jamila Drott


Final girl © Jamila Drott



Galleri Thomassen, Göteborg | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com