www.omkonst.se:
Vårsalongen 2019
Vårsalongen 2019- Liljevalchs konsthall, Stockholm, 25/1 - 24/3 2019
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
De Aderton © Stefan Bennedahl
(Klicka på bilden för hög upplösning)
17 000 © Skaparkollektivet Forma
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Mångas förhållande till samtiden är inte så gott. Åtminstone att döma av Vårsalongen 2019 på Liljevalchs i Stockholm. Det finns mängder av städer och hus bland motiven. Stämningen är urban med betoning på slutenhet. Kunnande finns också på många håll, men tillbakablickar ryms inom uttryck och stilar. Här finns en viss försiktighet och ett slags ovilja att blicka framåt. Offensiven är svag, frågor får dystra svar. Givetvis får konstnärer vara dystra, men jag saknar mer i verken av inbjudan till dialog och fler överraskningar.
     En viss förvirring tillkommer genom att många konstnärer är representerade med endast ett verk (genomsnittet är mindre än två verk per deltagare). Det handlar om en utställning med 254 verk.

Måleriet dominerar Vårsalongen i vanlig ordning och den som spanar hittar också verk som lockar besökaren att följa med en bit. Där seglar en tremastad bark med röda segel över oroligt hav, målad av Agneta Friberg. Kursen känns fast. Skeppet har ett bestämt mål, men också många sjömil framför sig. Inför den annalkande stormen har några segel revats. Övermod är onödigt, mod räcker.
     I Märta Königs Utåt sidan finns också ett vatten, men lugnare. I fjärran promenerar människor längs stranden, men på den grå jord som brer ut sig mot betraktaren uppträder gestalter som kan beskrivas som oavslutade eller trasiga skuggor. Kanske är de landskapets vidunder eller gestalter som söker sin form. Ovanför helheten lyser pannåns övre hälft vit, omålad som konstnärens kommande uppgift att kartlägga. Men det blir slitsamt med vidunder och allt.

Katarina Ekelund visar ett abstrakt och både expressivt och meditativt måleri. Hon blandar i Gulnad slingor av gult, smutsgult och svart och framkallar en känsla, som jag tycker träffar det gulnades natur: något inte längre öppet verksamt, men kvardröjande och förklarande för den som anstränger sig.
     Dina Isæus-Berlin målar också känslor (At the End of Resistance). Hennes breda slingor i svart och vitt sveper tungt i ett oroligt sinne. 
Känslor av oro, andakt och overklighet präglar de stillsamma gestalterna i Angelica Kristenson Aurelius tre målningar. Människornas närvaro här tycks mig som en stilla protest mot all typisering och ansvarslöshet. Det gäller ditt liv. En liknande hållning anar jag i Anne-Lie Larsson Ljungs kolteckningar, där verklighet och känslor av overklighet tycks röra sig parallellt.
     En far sitter i tankar i Kibandu Pello-essos akvarell. Vad han tänker på vet vi inte, men han sitter länge där som om han hamnat i ett förflutet. Något har gått förlorat, men vad göra nu?

Staden, rummen och civilisationen omkring oss skildras av många som en öde eller obekväm plats. Rickard Gullmander gestaltar i sina interiörer själva osäkerheten och oron och Julius Nord rapporterar från steriliteten i Berga centrum. Kristoffer Ekelund bidrar med Diablo hus en geometriskt stel byggnad utan minsta hemtrevnad. Lika öde är rummet i Simon Dahlgren Strååts I ljuset från en sedan länge död stjärna, där vi möter en gestalt omgiven av tomma fåtöljer. Susanne Lindbergs idylliska stuga har fattat eld.
     Ernst Christian Efvergren tecknar ett 1800-talsfängelse med stor precision och av liknande slag är Thomas Franzéns slutna grå och till synes ointagliga byggnader. Gustaf Holtenäs skildrar med detaljskärpa på serieteckningsmanér en dystopisk storstad, Rape City. En annan stad och en civilisation som tycks tona bort under ett växternas landskap, anar jag i Lars Olssons Oxalis.
     I detta sammanhang ter sig Jan Lindsgårds New York som en idyll med människor inte större än myror som obekymrat åker skridskor vid foten av höghuslandskapet. Och i Krister Perssons broderi med Västra hamnen i Malmö som motiv tycks världen vara i stillhet, liksom i huset som byggs i Kapellgärdet och som Samuel Åhlman fångat.

På en av Liljevalchs stora väggar reser sig Skaparkollektivet Formas (Malmö och Lund) verk med 17 000 några centimeter stora figurer. Siffran 17 000 är en av dessa "volymer", som politiker talat om, i detta fall antalet människor som skulle skickas tillbaka till Afghanistan. Det handlar alltså om individer lika inbördes olika som de 17 000 figurerna. Detta intelligenta konstverk är inte ett konstverk av "volymer", utan ett verk som visar hur abstraktioner kan fördumma.
     Sieme Wolfert minns besöket hos en vän där hon såg ett vatten nästan grönare än möjligt. Linnéa And-Ast anknyter till Matisse i sina bladformationer, liksom Roger Svensson i sin skildring av en eftermiddag i trädgården med plats för samtal.
     Niklas Asker söker sig med ett nyanserat porträtt till ett måleri som ger vibbar av 1950-tal. Siv Appelqvist, en återkommande deltagare på salongen, ger i år sina kartliknande målningar ovanligt mycket färg till precisionen.

Bland få foton finns Annica Berglunds svävande kvinnoskuggor över vatten och solreflexer. Foto, liksom film och animerat, är annars mycket sparsamt representerat på salongen. Teckning har numera en stark ställning och grafiken, som under en period var närmast försvunnen i sammanhanget, tar ordentlig plats. Textil och skulptur (mest i form av objekt) behåller sina positioner.
     Två återkommande grafiker är Lars Nyberg och Mikael Wahrby, som denna gång, tycks det mig, höjt ljusstyrkan i sina Stockholmsmotiv, medan Nyberg sett en höjd där träden nästan speglar varandra.
     Tomas Conradi tecknar statyer – av bland andra Lenin – som hänger i lyftkranens rep. De är Temporary statues, ett stilla konstaterande av att världens värden och värderingar skiftar.

5 sinnen inklusive Kanizsas triangel © Björn Petersson

Det abstrakta måleriet finner sin plats på Vårsalongen. Sanne Frostensson fångar två lövsiluetter på en gren (Tvåsamhet). Ett liknande motiv dyker upp i Margareta Sieradzkis målning i rött, medan Lasse Skarböviks boxare höjer en abstrakt näve. 
     Ellen Carlquists Manual skildrar tillvarons bestämda vinklar och streckkoder, medan Björn Peterssons 80-talsanstrukna 5 sinnen inklusive Kanizsas triangel inkluderar både surströmmingsburk och dna-spiraler.
     Här och där skymtar folkloristiska inslag – som i Fredrik Lindqvists träsnitt på tyg (Naturequeen), en kvinna i den färgrikaste av skogsbackar och Lena Palenius broderade blomstermatta. Det finns ett eko av annat slag i Malin Palms broderade idyller med titlar som När Kent tar till järnröret tror jag mer på nål och tråd...

För ett foto som senare skrevs in i konsthistorien målade Man Ray i Paris på 1920-talet en cellos ljudhål på en modells rygg, en rygg han sett i en målning av Ingres. Kvinnan som instrument! Nu upprepar Lina Sandell Belin bravaden i ett "work in progress". Men det går så där, turbanen på huvudet är på plats, ljudhålen är fasttejpade på ryggen, modellens kropp behöver kanske lite gym.
     En annan välgörande uppgörelse är pseudonymen Bullevuttans snyting mot Anders Zorn och framför allt hans "följare" i form av en målning, där stormålaren själv får kliva naken ur buskaget och beskådas av tusentals besökare. Målningens pris är en miljon kronor jämt. Det är han väl värd, det brukar hans namn vara.

Mireia Rochers 180 böcker på svenska står visserligen i alfabetisk ordning, men böckerna är vända med titlarna inåt. Vi står – ibland – maktlösa utanför språket, med ord och meningar vi inte kan förstå. Som för att understryka avståndet till svenska hemligheter är bokhyllan av modell Billy, som finns i oräkneliga svenska hem.
     I Stefan Bennedahls De Aderton formad i stengodslera finns många tomma stolar. De som sitter kvar i Svenska Akademien tycks eroderade av tid och väntan på ett sätt som för tankarna till Roj Fribergs scenografiska uttryck.
     Leena Jokelas Ur jorden är ett objet trouvé, en figurin i form av en flickgestalt som räcker fram ett paket. Sorgligt nog har hennes huvud blivit kvar i jorden. Kanske är det den skapande människans villkor: en vill så gärna visa och förklara som med presenter, men det tycks aldrig bli så komplett och konstfärdigt som en önskade...

Stockholm 2019-01-31 © Niels Hebert


 


 

 

 


Bark © Agneta Friberg


Utåt sidan © Märta König


At the End of Resistance © Dina Isæus-Berlin


Visiting Friend © Sieme Wolfert


Gulnad © Katarina Ekelund


Röd sand © Bullevuttan


Vy över Västra hamnen © Krister Persson

 

Vårsalongsfakta
Vårsalongen 2019 består av 254 verk av 136 konstnärer, 79 kvinnor och 57 män. Antalet sökande var 3 538. Nära hälften av konstnärerna kommer från Stockholmsområdet. Juryn bestod av Helene Billgren, Susanne Vollmer, Lasse Åberg och med Liljevalchschefen Mårten Castenfors som ordförande.


Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com