Tableaux vivants, att iscensätta motiv ur konsthistorien, var ett populärt borgerligt nöje under 1800-talet. Bouchers Venus triumf till exempel var en favoritursäkt i det viktorianska England för att få se naken hud, men under tidigt 1900-tal användes också Bastien-Lepages Jeanne d’Arc av kvinnorörelsen som ett sätt att propagera för rösträtt. Exakt var Carin Blüchers Appearings #1–8 passar in i resonemanget var jag inte helt klar över när jag klev in på Galleri Konstepidemin men tanken slog mig omedelbart.
     Carin Blücher fotograferar modeller, analogt och i naturligt ljus, som placerats i målade scenografier och som sedan presenteras som fotografier. Samtliga verk i utställningen har identiska mått, 116 x 100 cm, och hängningen är lika självklar som lyckad: symmetrisk, likställd, unison.

Verken i Stora Rummet har målade bakgrunder som liknar varandra medan attributen, de sceniska gestaltningarna, skiljer sig åt liksom deras frusna positioner. I Appearings #5 ser jag tydligt ekot av en rörelse som möjligen fortfarande pågår i tid medan #6 och #3 definitivt stannat av även om #6 beskriver en balansakt. I Appearings #2 är den målade siluetten av en bugande betjänt beredd att närsomhelst rycka in och assistera kvinnan i bilden som stängts in i ett antal halvtransparenta klossar som en stapeldocka. Ställningen ser plågsam ut, knäande med shoppingkassar i händerna, och är den bild i rummet där jag tydligast kan läsa in ett subjekt.
     Appearings #1 är kanske den bild som skapar det starkaste intrycket. En figur verkar sitta fast i ett grovmaskigt nät fäst i en ring eller sarg, där händerna har släppt taget i en gest som signalerar uppgivenhet. Relationen mellan figuren och den brunnslika öppningen är tydlig inte minst genom det utsmetade släpspåret i rosarött, men om det är eller har varit en möjlig utväg så ser det ekrade gallret nu till att hindra varje flyktförsök.

I Inre Rummet är tablåerna mer varierade. Den framåtböjda figuren i Appearings #4 ser inte ut att vilja att komma ur sin belägenhet – hon kan lika gärna ha backat in i bilden av fri vilja – och om vikskärmen som de två knäande figurerna i Appearings #8 håller i ska stängas eller öppnas antyds inte. Appearings #3 skiljer här ut sig med sin mer rebuslika komposition däremot är figuren lika fast i sin instängdhet som de övriga. Ett välkommet tillägg är de fem uppnålade skisserna i entrén som hjälper en att förstå utvecklingen fram till färdigt verk

Ett välkänt filosofiskt tankeexperiment brukar formuleras ungefär: om ett träd faller i skogen men ingen hör det, ger det då något ljud? Även bortsett från antropocentriska perspektiv skulle jag säga att självklart faller träden och ger ljud utan att någon är på plats. På samma sätt tänker jag om Carin Blüchers verk. Samtidigt upplever jag att de får en annan kraft eller möjligtvis riktning med betraktare i rummet. Och kanske är det så att de därigenom tillförs ett element av tid som inte är lösgjort ur bilderna och fullföljer en tanke som verken bara påbörjat. Om det sedan är meningen att något ska fullföljas eller inte vet bara Carin Blücher själv. Och oavsett kommer träden att fortsätta falla.

Göteborg 2020-03-12 © Olle Niklasson