Ni är säkert bekanta med situationen. Man befinner sig någonstans och plötsligt börjar hjärnan spela upp musik som på något sätt relaterar till det som händer runt omkring en. Det min cerebrala jukebox valde just den här dagen på Galleri Hammarén var Bob Dylans Ballad of a thin man: "And something is happening here but you don’t know what it is. Do you, Mr Jones?"

Jag vet inte hur många Hans Lannér-utställningar jag har sett men det är ett antal. Mycket i de femton helt nya målningarna som visas på galleriet känns också välbekant även denna gång, vilket absolut inte är samma sak som att det för den skull blir mer begripligt.
     Stillheten i Lannérs bilder har jämförts med både Giorgio Morandi och Vilhelm Hammershøi. Men när jag ser verken finns där en känsla av rörelse i Lannérs bilder där Hammershøi, för att låna ur en av hans titlar, nöjer sig med att låta dammkornen dansa i solstrålarna. Det är helt olika sorters händelselöshet. Närmast en förklaring känner jag att Hans Lannér själv ger i en text där han skriver att han börjar med att avbilda ett motiv men att kompositionen tar över halvvägs och verket börjar leva sitt eget liv. Det blir en rörelse och en resa i själva bildskapandet där betraktaren blir medpassagerare.

Moshi © Hans Lannér

Mänskliga varelser gör tämligen sparsamma besök i Lannérs bildvärld men ofta får jag känslan av att det ändå har varit någon i rummet tills helt nyligen, eller att någon är på väg runt husknuten för att kliva in i bilden. Det ska sägas att närvaron den här gången gör sig mer påmind än tidigare, däribland i två av mina favoriter: Bedy, där en man går förbi en bil, båda mer än till hälften dolda av ett plank, och Moshi, där vi får titta in genom ett fönster på två figurer i ett rum. Den senare öppnar också ett annorlunda lannérskt perspektiv där det som försiggår – en dansinvit, ett bröllop? – tydligt presenteras i och med att rummet är upplyst. Vi bjuds in, där det normala annars är att fönster och dörröppningar är här svarta hålor. Nåsö, där en figur tittar ut ur en dörröppning men utan att vi ser rummet innanför är ett exempel. Nguelo, där vi ser en person som från utsidan tittar in i ett mörklagt rum, ett annat.

Men kanske är det fel att använda begreppet normal här. Förutom ett väldigt fint ljus i bilderna är det är snarare en omvänd normalitet som är fästpunkten i Hans Lannérs måleri. Inte minst gäller det dispositionen av bildytan där ett par bilder med en konventionellt balanserad bilduppbyggnad känns betydligt mindre intressanta än de flesta andra där halva bilden består av luft och motivet känns som att det är på väg att kantra. Bilder där det ovanliga är som vanligt. Och där det ovanliga som vanligt är ovanligt bra.
     "Because something is happening here but you don’t know what it is. Do you, Mr Jones?"

Göteborg 2021-10-21 © Olle Niklasson