Konstnärerna Alexandra Skarp och Anna Svensson tar från var sitt håll stryptag på den anländande höstens gråhet. Likheterna finns där, de är uppenbara, men ändå är uttrycken ganska så väsensskilda när man mer noggrant söker ringa in deras respektive stilistik, uttryck och medel.

Alexandra Skarp har under de senaste åren för vart nytt framträdande förfinat och renodlat sitt konstnärliga uttryck. Nu har det nått en hög grad av visuell kraftfullhet och stringens. Det lekfulla ornamenterandet och de skenbart tredimensionella inslagen leder naturligt tankarna till Petter Zennströms cartoonistiska emblematik. Men här finns också någonting bortom det – som en flödande mixtur av exotiska masker, kurbitsmåleri och futuristiska dataspelstexturer. Objekten är mycket effektiva i sina solitära uttryck. Och trots de osannolika sammanställningarna är de så självklara som om inget annat vore möjligt.
    Alexandra Skarps utställning är omfattande med ett drygt tjugotal verk samlade i Galleri Eva Solins stora rum och hall. De variationsrika men uttrycksmässigt väl koncentrerade objekten för tankarna till ett slags tingens formalfabet – men utan någon tyngande, bildsymbolisk barlast. De bildar ett musikaliskt spel av kontrast och samklang, mycket beroende på det asymmetriska formspråket.
    Det är en högst intressant presentation Alexandra Skarp här visar, den mest renodlade jag hittills sett av henne.

Markis © Alexandra Skarp Blommor och bin © Anna Svensson

Anna Svensson har haft utställningar på flera större konsthallar runtom i Sverige. Omkonst skrev exempelvis tidigare om hennes utställning på Katrineholms konsthall och hon har också visats på Luleå konsthall. Hennes objekt är mycket anslående, färgstarka och ofta underfundigt lekfulla. De fungerar dessutom mycket bra i större salar och rum.
    I Domeij Gallerys betydligt mer intima sammanhang får de en annan roll, här framstår de närmast som enorma och tar plats på ett fullkomligt naturligt sätt. Svällande knoppar och runda, pockande utskott återkommer i ett spel där gränsen mellan det barnsligt lekfulla och det sensuella är i det närmaste utraderad.
     Niki de Saint Phalle är den självklara associationen, men Anna Svensson är mer förfinad och undflyende i sin estetik. Det är snarare dadas lek med perceptionen, och delvis också till Sophie Taeuber-Arps skulpturer, som tankarna går. Men återigen: Anna Svenssons objekt är mer uppdaterade och framåtblickande. Hon rör sig ledigt mellan serietidningens humoristiska formbeskrivningar och drömmens besjälade mjukdjursmonster.

Stockholm 2021-10-05 © Leif Mattsson