Göteborg Konsthalls sommarutställning Jag föreställer mig ett hem - Göteborgs Konsthall 100 år är en vildvuxen och spretig historia med ett urval Göteborgsbaserade konstnärer. Hemmet vi föreställer oss är Göteborg idag med alla dess vitt skilda konstnärer och frågeställningar.

Redan på Götaplatsen möts man av Drömmarnas monument, ett kollektivt konstverk som på olika sätt tidigare i stadsmiljön ifrågasatt konstpolitiken i en växande stad där konsten fråntas sin plats. Här har skapats en föränderlig installation som kommer härbärgera flera konstnärer under sommaren. Det är ett verk som står i solidaritet med det fria kulturlivet och konfrontativt frågar om drömmar får plats i Göteborg. Till skillnad från Ismaila Jallow och Afroinstitutionens till uttrycket institutionella verk Institutionen, som möter besökaren i entrén, är Drömmarnas monument en skräpigt punkig installation som slår underifrån.
      Konsthallen har varit hem åt konsten på denna plats i hundra år, och med hemmet som löst ramverk vill den manifestera sin plats i Göteborgs konsthistoria samtidigt som den vill blicka framåt och undersöka konstens hemvist idag. Verket Institutionen speglar den situation konsthallen befinner sig i med omdefiniering kring sin funktion och annalkande flytt till vad vissa kallar periferin. 

Det är omöjligt att inte fundera kring det urval som gjorts och vem som tillåts en röst på denna plats. Och även om utställningen endast visar ett axplock så är det en överväldigande massa verk som möter en i konsthallens salar. Rummen är fullständigt överladdade och man vet inte riktigt var man ska fästa blicken. Här finns enskilt starka verk som skulle krävt mer plats, samtidigt som den täta hängningen vill skapa tydligare trådar och relationer verken emellan. 

Installationsvy © Hanna Antonsson © Fredrik Åkum © Fanny Hellgren © Amanda Björk

Rakel och Tekla Bergman Fröberg är rikligt representerade. Hundar av sammanfogade objekt från barndomshemmet breder ut sig överallt i stora salen, samtidigt som en vägg upptas av femtiotalet träsnitt. Flera podier med skulpturer av sammanfogade sönderslagna porslinsfigurer ingår samt en hängande mobil. Maximalistiskt till sitt uttryck vinner de kanske på upprepningen men presentationen är aningen för invasiv. 

Olof Marsjas skulpturer En ensam blommas dröm om det förflutna i vit jesmonite består av kroppar som till uttrycket påminner om Giacomettis iklädda olika textilier och med huvuden av rosa handgjorda glasblommor. Det handlar om sökande efter en plats att slå rot, som kanske kan relatera till den nomadiska aspekten av det samiska livet. Kopplingen till det samiska hantverket som utmärkt hans tidigare verk är inte lika tydlig men det finns istället en utveckling i konstnärskapet som är intressant.
       Verken är också fint placerade utan distraktioner med Fanny Hellgrens subtila serie Sediment Drawings som fond. Det är teckningar som genom geologiska förlopp ska berätta om hur minsta sandkorn rymmer berättelsen om människans ursprung. Det är vackert och lågmält. De hänger bredvid Fredrik Åkums abstrakta måleri. De båda konstnärerna arbetar med abstraktion av naturen kring oss. Men där Hellgren låter naturen lämna fysiska spår på pappret söker Åkum vidare efter essensen genom att bygga vidare kring landskapets linjer i olika förlagor. 

Hanna Antonsson fortsätter reanimera fågelvingar i verk som handlar om kollisionen mellan stad och natur. Och Linda Tedsdotter visar en humoristisk kommentar till pandemins hamstrande av toalettpapper i verket Proper Priorities. Med en praktik som vill ställa sig utanför konsumtion handlar hennes verk om hur vi förhåller oss till den annalkande apokalypsen i sitt pågående projekt Apocalypse Insurance. 
       I Trinidad Carrillos musiksatta bildspel Braiding flätas ett flöde bilder från olika platser, tider och sammanhang i sökandet efter en existentiell hemvist. Det är på ett sätt en spegling av hela utställningen men också ett verk som känns personligt och som bygger vidare på Carrillos säregna, mystiska fotografiska uttryck. 

Daniel EKTA Götessons målningar visar olika personer som rör sig in och ut ur olika hus. De står på tröskeln mellan olika rum eller tillstånd. Just så kan man kanske sammanfatta den position Göteborgs Konsthall befinner sig i. EKTA Götessons verk är också affischbild, vilket ger en extra tyngd till min tanke. Men gestalterna i hans bilder har dödskallar till huvuden. Även om de är inbjudna är de alltid till viss del utanför, likt konstnärerna i en stad som hela tiden nedprioriterar dem och där varje konstnärlig handling blir en protest.

Göteborg 2023-06-20 © Marcus Appelberg