Världen blev en smula tråkigare när den tids- och måttsbestämdes och tystnade. Det rådde romantikerna bot för och förtrollade den igen med sina sånger om natten. Genom de senaste två hundra åren är kampen om man ska tillåta fantasin härska över förnuftet eller vice versa fortsatt intakt. Vad döljer sig egentligen innanför skallbenet på den varelse vi kallar för människa. En som undersöker fenomenet noga är Peter Köhler som envist gräver allt djupare i sin inre källa.

Peter Köhler är sin metod trogen och fortsätter att låta pennan löpa fritt för att hämta upp fångarna ur tankarnas djupaste hålor. Förlagorna är få, även om det finns några hämtade ur folktrons fatabur eller som minner om Doktor Laos cirkus. Men huvudsakligen uppstår myllret direkt med ”vänster hand och motsols” om man får tro utställningens titel.
      Fascinerande är dragspelsblocken som metodiskt fyllts till långa löpande sjok av händelser. Den här gången är de häpnadsväckande vackert installerade hängande i nästan osynlig tråd från taket. Den halv-automatiska skriften lockar fram kedjor av händelser som om de var hämtade ur en skräckromantikens ”mood board” eller förlagor till en animerad film.

Utställningsvy © Peter Köhler (klicka på bilden för hög upplösning)

Men öppningen för var och en är att låta Peter Köhlers listigt hållna teckningar locka fram vad som är botten i oss alla, eller var och en. I den gemensamma grytan går det att finna dekokter och hårdkokta intriger från såväl filmkulturen som litteraturen. Är det ur Borges essä Boken av sand, nej förresten snarare ur Sandmannen av E.T.A. Hoffmann. En klassiker vars dansande robotkvinna i korsett tillfälligt stannar upp längs sidorna. Alla tolkningar är således momentant både rätt och fel, som det ska vara när man ser bra konst.

När det gäller lagren av linjeteckning gentemot spelet med färgen, så verkar Peter Köhler numera distinkt hålla de olika ofta komplementärkontrasterande gröna och röda tonerna isär. Tidigare flöt färgskikten mer oberoende av linjernas fångstnät. Den ilsket röda tonen dväljs nu inom sin snövitsförgiftade äppelform eller hjärtformade huvudbonad. Färgen orkestreras noga och skapar tillsammans med linjemyllret ett muller, som om teckningarna flydde bilden in i ett självuppspelande partitur. Utställningens locktoner sveper in i nattens djupaste fägring.

Stockholm 2024-10-25 © Susanna Slöör