Reflektionerna av ljus och människor bidrar till den föränderlighet, eller obeständiga rörelse, som Monica Höll verkar eftersträva. På Stallbacken kultur i det långsmala rummet för fyra år sedan bjöd hon på färgesång tillägnad Orfeus och Eurydike. Här i Jakobsbergs konsthall är det färgrörelserna själva utan vidhängande innehåll som är huvudsaken. Det hindrar inte att berättelserna träder fram för betraktarens ögon.
     Utställningen är stramt hängd, de flesta verken håller formaten på runt två gånger två meter. Dessa skapar varsina rum med ett maximalt kroppsligt omfång för en människa att röra sig i, eller ställa sig i förhållande till.

Origin, 2025, olja på plexi, 205 x 306 cm © Monica Höll (klicka på bilden för hög upplösning)

I utställningstexten förhåller sig Monica Höll till landskapet som ständigt är i rörelse – åtminstone när det gäller dag, natt och årstidsväxlingar. Att även röra sig i sitt fiktiva landskap måste ingå i processen, då målningarnas relativt flödigt pålagda färg inte tillåts rinna. Även storleken på duk och glas gör att målningarna under tillkomsten och torkning antagligen ligger slätt, kanske på golvet. Det intressanta med att under arbetsprocessen inte ha en frontal uppsikt över vad som händer är att viss kontroll och skala går förlorad. Det kan vara till stor fördel och hindrar att målaren korrigerar sig för tidigt under processen.

Samtidigt har Monica Höll en sällsynt förmåga att behandla sina målningar med en precision som om de vore miniatyrer. Det ger säreget ljudande rörelser som lyfter fram den väl stämda naturlyriken.
      Sedan går det inte att motstå leken med engelskans ”mutable” (föränderlig) som ligger så tungsnubblande nära ”mute”, eller stum på svenska. Och det är ju i den här lyriskt ljudande tystnaden som måleriet och färgen väl fäst i sitt imaginära kors, sin kvadrat, spelar i evighet.  

Stockholm 2025-11-03 © Susanna Slöör