Strikta former möter oss i Konstföreningens stora rum. Osynliga penseldrag ligger som emalj över de släta ytorna i Merete Lassens bildrum och färgerna andas 1980-tal med sina krämiga pasteller, lågmälda men ändå intensiva och synkade med de symmetriska formerna. Efter en stund uppstår ett slags igenkänning, detaljer från offentliga miljöer där blicken någon gång fastnat, här omvandlat till abstraktioner. Husfasader, brunnslock, badhus och vårdinrättningar, platser man passerat utan större närvaro får här spela huvudrollen.

Några målningar har frigjort sig från väggen och landat på golvet som tredimensionella objekt, sammanbyggda som stilistiska huskroppar. Perspektivet förskjuts efter en stund och objekten blir något annat än ren representation, inte längre låsta i sina positioner utan lekfullt sammansatta. Det är som en promenad i en virtuell stadsmiljö där vi dras mellan närhet och distans, trygghet och olust. Färgerna drar effektivt till sig betraktarna som flugor till sockrade bakverk, och man rör sig försiktigt genom denna attraktiva minnesvandring i dissekerad stadsmiljö.
      Det är ett rationaliserande måleri där den oerhörda noggrannheten skapar ett litet surrande obehag, beräkningarna och den geometriska balansen framträder som rent bärande i denna måleriska samhällsplanering. Samtidigt är det lockande att vandra runt i en klinisk exakthet, fönsterpartierna med sina raka linjer, de rena ytorna som harmoniserar och ingenting som stör balansen.

Installationsvy © Agneta Stening (klicka på bilden för hög upplösning)

Till slut upplevs däremot den egna kroppen som yvig i relation till sin strikta omgivning och galleriets inre rum blir nu inbjudande för en besökare. Här visas Agneta Stenings pappersskulpturer, avskalat och stilla. Vitt, svart och grått. En bekant känsla av fingrar mot papper, kanter som viks, trycks samman och ljudet av prassel. Små svarta stygn håller de vikta formerna på plats, ett fint möte där papperets egen vilja ibland drar sig loss och lämnar små hål och rivmärken efter sig.
      Några vikta pappersark hänger också som vilande vingar på träkrokar och det tunna papperet ges tyngd. I fönstret ligger två skrynkligt vilda pappersark med kraftiga metallringar som klämmer åt dem på mitten, fäster dem med en bestämdhet mot underlaget och hindrar dem från att lättsinnigt sväva iväg. Genom att låta sig vikas förstärks papperet, genom att ge med sig skapas en stabilitet.

Även här hörs ett mummel av geometriska principer i bakgrunden men materialets gränser uttrycks här med mjuk röst, dess möjligheter och formbarhet, men också det poetiskt flyktiga som finns i papperets själva väsen. Det blir ett fint möte mellan de två konstnärerna där stramheten möter det eteriska, kalkylmodellen möter kroppen och det orubbliga rubbas för ett ögonblick.

Göteborg 2025-09-18 © Karin Holmer (text och foto)