Tar man rulltrappan ner till den första salen i Frank Gehrys exteriört sett förfärligt postmoderna byggnad, och sedan följer den snitslade banan, kan man dock snabbt notera hur Richter hoppar mellan de konstnärliga uttrycken. Hur han mitt i en abstrakt period kan återvända till sitt fotorealistiska måleri.
Inget konstigt med det, men vid rundvandringen tillsammans med lite väl många andra besökare på utställningens fjärde dag blir det påtagligt att det förhåller sig precis så. Att varken konstens eller livets fortskridande är linjärt.

I sex olika sektioner får vi möta Richters porträtt, stilleben, landskap och abstrakta verk. Till en början mest i svartvitt och gråskalor, vartefter åren går med en alltmer färgrik palett som fram emot 80-talet exploderar i grälla färger.
     Utställningen har många exempel på konstnärens välbekanta målningar gjorda med en rakel som smetar ut färgen över den ofta jättestora ytan. Bilder som kan vara oemotståndligt vackra men som samtidigt känns uttjatade då så många tagit efter detta manér och på ett lättvindigt sätt skapat ytligt dekorativ konst.

Onkel Rudi, 1965, opd, 87 x 50 cm © Gerhard Richter Foto: Richard Schmidt (klicka på bilden för hög upplösning) Carotte, 1984, opd © Gerhard Richter (klicka på bilden för hög upplösning)

I dessa och nästan alla andra faser av konstnärskapet blir det tydligt att Richter varit en pionjär vars inflytande än idag är tydligt bland många yngre konstnärer. Det gäller inte minst hans mer eller mindre fotorealistiska porträtt, alla gjorda efter fotografiska förlagor eller teckningar, aldrig inför en levande modell.
     Sammanställningen av så många sinsemellan olikartade verk påvisar Richters motsägelsefulla konstnärskap (som kan leda tankarna till Ola Billgren). Teoretisk och torr men också en romantiker som låter slumpen spela en stor roll. Här finns landskap som kan peka åt Caspar David Friedrichs håll och underbara fotorealistiska porträtt av barnen. Men också postmodernistiskt nollställda färgkartor och svartvitgråa målningar som tar upp svåra ämnen som Förintelsen och Baader Meinhof-ligan.

Apple Trees, 1987, opd, 67 x 92 cm © Gerhard Richter

Här finns målningar, många variationer på ett tema, som går mig helt förbi men också pärlor i litet format som jag aldrig sett. Lite överraskande, kanske, fastnar jag för ett exempel på hans skuggmålningar från 1968: ett illusoriskt stiliserat fönster med skuggor i mjukt grått och äggskalsvitt. Med enkla medel skapar han en suggestivt abstrakt rumslighet som behållit sin laddning under decennier.
      Sedan 2017 har Richter enbart ägnat sig åt teckning. I det allra sista rummet finns aktuella exempel på sådana. Små ganska oansenliga abstrakta teckningar i blandteknik. Utförda i en vacker gråskala. Det är som att det delvis bombastiska konstnärskapet klingar ut på ett sympatiskt lågmält sätt. 

Paris 2025-11-03 © Dan Backman