Olle Witt (f 1998) har ännu inte avslutat sina studier på Konstfack när detta skrives, men han visar ändå redan på en betydande, konstnärlig mognad. År 2024 var han en av de vinnande stipendiaterna i Konstakademiens "Den tänkande handen", och med denna separatutställning, bestående av flera meterstora målningar, bekräftar han sin inriktning.
       Om den brittiske målaren Peter Doig har haft något inflytande på Olle Witts konstnärskap känner jag inte till, men associationerna leder delvis åt det hållet. Witt har ett snarlikt formstarkt uttryck med en orädd penselföring som betydligt mer erfarna konstnärer skulle vara stolta över. I den stora kvadratiska målningen Rederiet Förräderiet lägger han dessutom till en atmosfärisk rumslighet samt en medvetet bearbetad suddighet runt vissa av de inmålade objekten. Och trots de klart naturinspirerade motivet framstår målningen i det närmaste som ett abstrakt statement. Balansgången mellan beskrivande och teckenbaserat måleri får i flera av hans verk här sin sammangjutna form.

Installationsvy © Olle Witt (klicka på bilden för hög upplösning)

Vera Ljunggren (f. 2000) har även hon gått på Konstfack, men dessutom på Det Kongelige Danske Kunstakademi. Hon har också tidigare visats i Danmark, men detta är hennes första presentation på galleri i Sverige.
     Även hos Vera Ljunggren finns en målerisk medvetenhet som går bortanför hennes unga ålder. I de större målningarna blottas en emotionell naturdramatik som knappast kan kallas särskilt dansk utan snarare mer allmännordisk. Här finns ett romantiskt drag som aldrig blir sentimentalt, snarare eldigt genom färgvalen och det starkt drivna penselflödet.
      Den måleriska riktning som exempelvis Hans Wigert var en del av kommer i tankarna. Detta dels beroende på Ljunggrens direkta och något sträva formbeskrivningar, dels för det starkt berättardrivna innehållet. Hon är också tydligt medveten om behovet av pauserande ytor i en så expressiv figuration som denna. Man ser det exempelvis i signaturmålningen Nightingale. Stillhet och intensitet skapar där en rytmisk kontrapunktion som är lika djärv som den är självklar.

Stockholm 2025-12-17 © Leif Mattsson