Tre färger – vitt, terrakotta och koboltblått – dominerar konstnären Ndidi Dikes installation i Färgfabrikens industriellt råa huvudsal. Till det kommer svart som en symbol för död och förtryck.
      Ndidi Dike är född i London 1960, men är verksam i Nigeria. Hennes huvudsakliga tematik rör sig kring exploateringen av den afrikanska kontinenten. Att fokus ligger på politiskt förtryck och kolonial rovdrift är dock inget som direkt gestaltas konstnärligt i utställningen. Däremot återkommer det gång efter annan i symbolisk form i valen av material.
     Exempelvis är det stora och visuellt bärande verket i utställningnens mitt uppbyggt av hundratals obduktions-nackstöd (för att symbolisera död). Och stödens inbördes positioner är tänkta att efterlikna kartor över slavskepp där fångarna packades tätt och effektivt.
      Men för att kunna ta till sig denna teoretiska, politiska överbyggnad måste man gå till programbladet och utställningstexten. Någon konstnärlig gestaltning som gör att besökaren själv kan komma till dessa slutsatser är det alltså inte fråga om. Här är det den metaforiska symboliken och den politiska undertexten som dominerar.

Installationsvy © Ndidi Dike (klicka på bilden för hög upplösning)

En snarlik problematik vad gäller tydlighet och konstnärlig kommunikation uppstår inför de tre stora sandansamlingarna i hallen. De är uppbyggda som en form av miniatyrlandskap. Ett av dem är vitt som en symbol för vit hegemoni(!), ett är terrakottarött som symbol för hemlandet Nigeria, och ett är blått som symbol för koboltbrytningen och dess omänskliga arbetsförhållanden (allt enligt programbladet).
     Men med det tunga betydelsebärande lasset är det tyvärr lätt att utställningen tippar över åt estetisk scenografi med inkapslade politiska kodord. Samtidigt är dessa "buzzwords" inte direkt konstnärligt gestaltade, bara interfolierade i symbolisk form. Det gör det inte enkelt för besökaren av utställningen – som möjligen associerar till den tid när verken på institutionella utställningar ofta ledsagades av ordrika von-oben-förklaringar och didaktiska tolkningsmodeller.

Ett verk, med en otroligt lång och politiskt korrekt titel (se bild till höger), bjuder dock in betraktaren att tolka de olika delfragmenten och själv associera till förtryck och exploatering. Men dess runda cylinderform med mängder av disparat information gör det inte helt lätt att dechiffrera. Och dessutom skiljer verket ut sig rent visuellt, som om det har en helt annan upphovsperson.
        Men på tal om att skilja ut sig så står och faller hela utställningen, i mitt tycke, med det anslående verket som hänger i salens mitt. Det är format som en gigantisk pistol- eller gevärskula och har en påtagligt skrämmande kroppslighet trots sin luftigt genombrutna karaktär. Vare sig man tar till sig den underliggande symboliken eller ej så är det detta verk som otvetydigt står för den konstnärliga verkshöjden på utställningen Rare Earth Rare Justice.

Stockholm 2026-08-31 © Leif Mattsson