Sara-Vide Ericson (f. 1983) är en av sin generations mest etablerade konstnärer i Sverige med ett stort antal utställningar bakom sig, även internationellt. Den aktuella utställningen kommer närmast från konsthallen Gammel Strand i Köpenhamn, där den är producerad tillsammans med Sara-Vide Ericson. I Norrköping visas en utökad version där ytterligare inlånade verk har tillkommit.

Hälsingenaturen har vid det här laget blivit Ericsons signum – liksom protagonisterna med henne själv som förlaga i olika utstyrslar. Men till skillnad från de allra tidigaste verken, då landskapet var en enkel fond till ett maktspel i förgrunden, har Ericson utvecklat sitt måleri till ett slags fenomenologiska scenerier. Det knivskarpa ljuset bränner och svider, det torra gräset prasslar och sticker och den mörka tjärnens spegelyta både lockar och skrämmer.
         För Ericson innebär en stor del av arbetsprocessen att bli ett med den omgivande naturen – lyssna, känna, frysa, utsätta sig för vedermödor och strapatser i syfte att få ett fysiskt minne av platsen. Kanske det visualiserade landskapet kan beskrivas som multisensibelt, återgivet genom ett rytmiskt flow med ett slags sinnenas logik utan rationella incitament – och ja, det är inte för inte Sara-Vide Ericson ibland har jämförts med Bruno Liljefors.

Sitting Duck, 2025 © Sara-Vide Ericson. Foto: Jan Sondergaard (klicka på bilden för hög upplösning)

Det är naturen i egen rätt men inte bara – i förlängningen finns också frågor rörande makt och miljö, ett tema som kanske tydligast framträder i Wolverine , ett av huvudverken. Här finns referenser till superhjälten med djurskarpa sinnen från Marvel Comics liksom till själva järven, vars art i hög grad är beroende av djupa snötäcken för att kunna gräva skydd till ungarna. En ekosofisk ansats där myter och symboler, som så ofta hos Ericson, klär budskapet i frapperande form. Och vad gäller maktpositionerna i Sitting Duck tar lockfågelns falska uppdrag en olustig och betänksam vändning.

Även om Ericson inte talar om sina avbildade kvinnor som självporträtt är det ibland svårt att inte se modellerna som just det. I serien The Empty Form Goes All the Way to Heaven, några ockrabrända såriga bilder, tycks en ”avatar” (Ericsons ord) meditera med underkroppens tillstängda gördel i fokus. Och för den som vill fundera över den mera existentiella och psykologiska sidan av Ericsons måleri finns onekligen en bra ingång i själva utställningstiteln Subterranean Hunger.
        Vare sig det handlar om inre eller yttre landskap – Ericson sparar inte på krutet. Det kraftfulla måleriet sträcker sig långt ut i rummet som i Subterranean Conscious, en gigantisk målning sammanfogad av tre delar. På ett kalhygge vandrar två pyttesmå figurer i vårvinterlandskapet, den ena släpandes på en släde. Den sublima känslan blandas med frenesin i Sara-Vide Ericsons teknik; de tjockt utspritsade stråken av markytans nyanser framhäver inte bara själva materialiteten utan också det underliggande och genomsyrande engagemanget.

Norrköping 2026-04-02 © Lotta Ekfeldt