Kroppens stressreaktion lägger sig tillrätta i Rådbergs rosa ljus och vi klättrar med de andra ner i gropen, ner i den trygga och tysta underjorden. I ett kallt rosa sken rör sig en grupp människor, lite förvirrat och obeslutsamt. Mitt ibland raserade huskroppar har de parkerat sin buss och nu samlas de kring en krater i vilken man kan ana en mörk dörröppning ner i marken. Målningen är en av de större i rummet och den ger en tydlig stämning.
      Vi möter hos Yngve Rådberg många söndertrasade byggnader, högar av jord, sten och bearbetade klippväggar. Ofta befolkas bilderna av små människor, omsorgsfullt målade och alltid mitt i att utföra en uppgift, mitt i en rörelse.

Vi zoomar in och ut, skalan skiftar och vi flyger likt en drönare ovanför för att sedan landa strax framför, helt nära. Människorna är som skalfigurer i ett miniatyrlandskap, utplacerade för att levandegöra ett likgiltigt landskap, men utan egen agens. De utför sin uppgift mekaniskt och som i dvala.
      Kratern spelar en central roll i flera av målningarna. Den förvandlas från ett hål till en grop till en sjö. I en av bilderna ligger tre svepta kroppar intill gropen där en man står och gräver. I nästa målning står en militär med gevär och ser ner på en död kropp som flyter med ansiktet nedåt i den nu vattenfyllda kratern. I en annan målning förvandlas kratern till en underjordisk sjö där några människor har klivit ner. Gropen blir en konstant, ett vittne till allt som sker kring den.

Utställningsvy © Yngve Rådberg (klicka på bilden för hög upplösning)

I en av de större målningarna ser vi resterna av en vit byggnad. De urblåsta rummen anas endast genom rutmönstret i de kvarvarande väggarna. De står uppradade som dystra kulisser i en krigslek. Kanske är allt en skildring av en lek i miniatyr, ett dockskåp som spårat ur, eller som snarare har lekt fram en helt annan verklighet.
      Det finns något tillrättalagt i allt bråte, en ren och slät yta mitt i allt som väcker en känsla av osäkerhet. Den vita husväggen, den skinande bussen och den grå metalldörren är alla så putsade. Metalldörren är liksom oinbjudet insprängd i bergväggen, skarpt målad mot den rörliga omgivningen. Det gulgröna berget är livligt och man känner kraften från jorden, den omslutande tyngden.
      Flera av de mindre målningarna är gjorda på ett tunt, lakansliknande tyg där färgen har fått sjunka in och det skapar en mjukhet. Detta mjuka avtecknar sig ibland som ett norrsken, eller som en stilla svävande senapsfärgad gas genom bildrummet. Färgerna är jordiga, dova men sticker till med giftiga toner av turkos, rosa och uraniumgult.

Längst in i galleriet möter vi ett helt annat slags måleri. En vardaglighet rycker oss bort från orosmolnen och drar oss med i semesterbilder, tandläkarbesök och utekvällar. Lars Nilssons bilder är målade med en lättsamhet och en humoristisk distans, penseldragen är grova och förlåtande. Färgerna är klara och himlen lyser blålila bakom rodnad hud. Människorna här tar hämningslöst för sig av det som bjuds, utan vidare betänkande. Efter en stund kryper orosmolnen in i rummet och ansiktena ter sig plötsligt mer groteska, sorlet stegras och rösterna försöker överrösta varandra.

Göteborg 2026-04-02 © Karin Holmer