Åtrån och erotiken återvänder konstnärerna ständigt till. Olle Ängkvist (1922-2006) frågar sig själv, lite halvt på skämt, om intresset för "det desperata och erotiska i rörelsen" i sina sena teckningar har med åldern att göra – hans egen. Det har det med största säkerhet, men knappast som ett ensidigt utslag av gubbsjuka.
    Hans teckningar, gränsande till collage, som visas på utställningen och i nya boken "Antecknat" (Carlssons förlag, 2006) formar sig till en sista konstnärlig kraftsamling, som det skulle visa sig. Endast några dagar före vernissagen avled Ängkvist. I bokens anteckningar vävs teckningsminnen från akademitiden samman med noteringar kring mötet med buthodansens vitklädda och vitsminkade figurer – stilla men ändå i oavbruten rörelse utspelas dramer om död och sexualitet.

I teckningarna blottar grupper av omslingrande par könen för varandra och bjuder in till ett samspel pådriven av en växelvis åtrå. Innehållet skulle mycket väl kunna stå som en metafor för tecknarens arbete – utbytet mellan ögat och handens lystna smekningar av papperet. Det skulle även kunna vara en hyllning till arbetsprocessen och attraktionen mellan personerna inombords, den lyhört medvetne och den innovativt omedvetne.
    Sviten av teckningar sekonderas av ett papperscollage från 1960-talet där processen, dansen med materialet avslutas i en relief full av lagrade infall och rörelser. I teckningarna, som i 1970-talets måleri, tecknas och skyls linjen omväxlande med hjälp av påklistrade pappersbitar. Den klippta linjen svarar den klottrade, som sedan pulserande kopplar rörelsen vidare. Så fortplantas tecknarens linjelusta tills sista strecket är draget.

© Olle Ängkvist, 1966

© Olle Ängkvist, 2005