  | 
                         
                        
                          "Icy Prospects # 20", 2005 © Jorma Puranen                              | 
                           
                       
                        ”Icy Prospects” är en serie fotografier där arktiskt  romantiska landskap smälts samman till hägringar. Det är svindlande vackert.  Sedan slår det mig att detta inte är så vanligt i samtidskonsten. Den dåliga  smakens kung Odd Nerdrum förklarar varför. I boken ”Hva er kitsch” återberättar  han ett barndomsminne där han skidade med sin far genom ett snöklätt  bergslandskap, stannade stum inför en magnifik utsikt och pappan tog till orda:  ”Det är vackert men kom ihåg att aldrig måla något sånt när du blir konstnär”.  Nej, att måla konfliktlös skönhet går inte, men att fotografera det läckra  samtidigt som man anspelar på gångna tiders skönhetsbegrepp går. 
                               Fotokonstnären  Elina Brotherus avbildar sin kropp i sagolika utomhusscenerier eller strävt  snygga interiörer. Hade hon målat sig själv på samma sätt, naken i en bäck likt  en John Bauer-prinsessa men utan teoretisk underbyggnad hade tavlan hamnat på  Hötorget. Nu blev det istället en fotografiutställning på Millesgården för två  år sedan med titeln ”The New Painting”. 
                        
                          
                              | 
                           
                          
                            "Icy Prospects # 48", 2007  
                              © Jorma Puranen 
                              | 
                              | 
                            Icy Prospects # 36, 2007 © Jorma Puranen | 
                           
                         
                        Jorma Puranen tar liksom Elina Brotherus avstamp i  1700-talets svärmiska landskapsmåleri, 1800-talets trånande vyer och  sekelskiftets trolska skogar, men hans estetik ligger betydligt närmare Maya  Eizin Öijers. Båda vill rycka i den civiliserade människans vildmarkshjärta med  det djävulskt vackra, kärva, farliga och heliga. Jorma Puranen inledde sin svit  ”Icy Prospects” 2002, samma år som Maya Eizin Öijers skapade en rad bilder där  nordisk natur filtreras genom kulturhistoria.  
                               Jorma Puranen säger i en intervju  att han velat fördjupa sig i det pittoreska, det sublima och det  hemlighetsfullas väsen. Precis detsamma sökte konstnärer under romantiken.  Tidigare hade ett fagert landskap varit ett sådant där man kunde få mat,  pastorala fält eller en edens lustgård. Sedan blev det modernt att vandra över  stock och sten för att njuta. Den danske poeten Jens Baggesen beskriver det  sublima under en bergsbestigning där han blundade av rädsla men slog upp ögonen  igen: ”Således vaknar man upp – icke i himmelriket, icke i helvetet, men i  bägge på en gång. Det sköna är så fasansfullt och det fasansfulla så vackert  att själen på en och samma gång fröjdas och förskräcks.” Just en sådan  transcendent skönhetsupplevelse verkar också Jorma Puranen eftersträva när han  säger sig vilja komma åt känslan av fara i ett obekant landskap. 
                        Puranen har verkat i norra Finland under trettio års tid. Där har  han sin andliga hemvist och uppskattar den ”oändligt flyktiga dimension som  kallas höga Norden”. Flyktiga är också hans fotografier av den arktiska  naturen, nästan som extatiska hallucinationer. Över varje bild finns en sorts  trögflytande genomskinlig hinna som förvränger landskapen i måleriskt dallrande  stråk. Det ser ut som om motivet är fotograferat genom en gammal glasruta eller  en bit is men Jorma Puranen har istället målat en träskiva i glänsande svart,  ställt den framför en utsikt och fotograferat av speglingen. Alla pastosa  ojämnheter i lacken blir ett med motivet och landskapet med sitt mörka ljus är  för evigt förseglat i den dekorativa speglingen. Just att omöjliggöra en  direktkontakt mellan betraktaren och föremålet är Jorma Puranens återkommande  metod. Han har tidigare fotograferat äldre krackelerade målningar med blixt så  att ytan får ett distanserande skimmer i ett försök att aktualisera den gamla  bilden igen. På samma sätt tampas han nu med landskapet när han vill väcka nytt  liv i det invanda och tvinga betraktaren till ett återseende. Det är intressant  på flera nivåer och som sagt, hänförande.
                        Stockholm   2008-10-23 © Magdalena Dziurlikowska 
                         Flach+Thulin | Omkonsts startsida   |