Målningen förhåller sig till tanken som dikten till drömmen. Trovärdigheten är avhängig tankens klarhet, men är inte bekräftad förrän ett tredje - metamorfosen - inträtt. Utan denna förblir målningen en bit linneduk med färgfläckar på.

Elisabet Oscarssons målningar bär tydliga spår efter handens sökande. Horisontellt och vertikalt löper de spröda linjerna, som tankefåror eller skrattrynkor på dukens hud. Ibland kolliderar de och kulörstarka partikelöar uppstår. Den obefläckade vitheten omkring dem blir ett slags himmel där tanken ännu inte ristat in sitt märke.
     Eller omvänt: som den snötäckta marken sedd från flygplanshöjd där linjerna blir till vägar i ett urbant koordinatsystem.

Den förvandling som sker på dukens yta är lika enkel som den är svårförklarlig - däri ligger otillfredsställelsen, den irriterande paradoxen. Lika säker som konstnären kan vara på att linjen hamnat fel och blivit lögnaktig, lika övertygad är hon om dess värde när den hamnat rätt. Det finns ingen doktrin som kan bekräfta detta, endast erfarenheten - och den hämtar näring från de mest outgrundliga källor.
      Oscarssons målningar bär denna erfarenhetens signum, men man anar samtidigt provokationerna riktade mot erfarenhetens lättjefulla syster: vanan. Att balansera på den tunna linjen mellan sökandet och upptäckten, och att stanna kvar där, det är det svåra. Oscarssons halvdussin målningar på Galleri Olsson är i all sin lågmäldhet bekräftelser på att balansakten ännu är möjlig.

Stockholm 2010-11-03 © Leif Mattsson