Årets Rolf Schock-pristagare, den Sydafrikafödda Marlene Dumas, (f.1953) har i årtionden arbetat med döden som orättfärdighetens apostel. På 2005 års Venedigbiennal presenterade hon målningar på avlidna kvinnor ur konstens och verklighetens historia. Med sakligt ursinne redovisades våldets obegriplighet, som en tyst anklagelse. Ett gråvitt dis låg dämpande över de mjukt laverade målningarna.
Att påstå att Dumas arbetar med vanitassymboler är en kraftig underdrift, på gränsen till lättvindighet. Hon gör nämligen så mycket mer, hon rider barbacka på djävulens håriga kreatur, ständigt upprepande samma fråga igen och igen: vem är du?
I den utagerande erotiken ser Marlene Dumas ett adekvat motmedel mot dödens blinda svärta. Men det är knappast den obekymrat varma kärleken hon skildrar utan den depraverade och pornografiska, den livkrävande och doftande. En erotik med drypande behov och bitterljuv sälta. Den som söker protestens postulat blir inte bekräftad – Dumas har ett betydligt mer komplext förhållande till erotiken än så.
Kvinnor som masturberar, som blottar sina könsorgan, som dansar förföriskt inför anonymiserade män. Det är återkommande motiv i Dumas bildvärld. Det skulle kunna påminna om Rodins eller Schieles sexistiska erotomani från förra sekelskiftet, som något skamligt och undangömt. Men så framstår inte sexualiteten i Dumas bilder, här finns ingen revanschism och inget manshat. Sexualiteten har här en helt annan blick och ett annat syfte. På något sätt är sinnligheten dubbelriktad, som en överenskommelse.
Utställningen på Moderna Museet, som ingår i serien "Moment", är förhållandevis intim och skenbart lättillgänglig. Det är egentligen först när man ställer sig helt nära och läser texterna på skisser och målningar som bråddjupet öppnar sig. Först då framträder det dubbelbottnade i Marlene Dumas bildvärld; skönheten i den adaptiva färgbehandlingen får då sin tydliga motpol i det morbida och det extroverta.
Men exhibitionismen är inte målet, bara medlet som startar tankekedjor kring det mest förbjudna, som skapar drömmar som sluter sig i blygsel.
Stockholm 2011-11-02 © Leif Mattsson |
