| Haiku är en japansk kortdikt bestående av tre versrader med  ett givet antal stavelser. Dikten är orimmad och arbetar med antydningen, som  ett estetiskt verksmedel. Absurda och underfundiga formuleringar skildrar ett  skeende på en bestämd plats i ett bestämt ögonblick. Den rör sig mellan två  poler, från stillhet till rörelse. Berit Lindfeldt är en tredimensionell haikudiktare. Med en  blinkning till Duchamp plockar hon föremål ur sin omgivning och sätter samman  dessa till något annorledes.En servetthållare, två små fat och en liten gaffel i  nysilver från förra seklets början, omvandlas till en ”Silverfjäril”. Delar av  en stol bildar ram till två rostiga knivar och en lika rostig sked. Titeln är  ”Vapenhus”. Eller ett annat verk, ”Prärie”, en stolsits klädd med sandliknande  bitar av skinn, där rostiga matbestick sticker upp som kvarlämnade artefakter  på en ofruktbar mark.
 Dessa impressionistiska notiser från vår närmaste omvärld  sätter tankarna i rörelse. Associationerna infinner sig snabbt om allt det som  kan pågå både över och under ytan kring matbordet i samvaro med andra  människor. Genom formernas allitteration och assonans skapas en ny entitet.
 Som skulptör har Berit Lindfeldt arbetat med skiftande  material och uttryck, allt ifrån stora offentliga verk i brons till dessa  poetiska tredimensionella kommentarer i mindre statusfyllda material. Gummi har  varit ett återkommande sådant material, som hon ständigt hittat nya sätt att  forma. I ”Kurbits” och ”Ramsa” använder hon gummitråd, som blir till skrift och  teckningar på väggarna.  | Vid första anblicken ser man kanske mest lekfullheten i  denna utställning. Vid en närmare granskning framträder emellertid den  underliggande svärtan. Några plastsaker, lite röda slangar och en benbit sätts  samman till en grupp. På väggen ovanför sitter en liten upp och nedvänd  plastdunk. Ur dess öppning tycks det rinna något odefinierbart. Det hela får  titeln ”Donation”. Sammantaget blir det till en haikudikt om människans skörhet  och att lappandet och lagandet av människokroppen har sina begränsningar.
 Med  konsten, när den är som bäst, öppnas möjligheter att på ett indirekt sätt  kommunicera om förhållanden, som undandrar sig det talade och skrivna ordet.
 Göteborg     2011-09-21 © Berit Jonsvik (text och foto)   
                        
                          |  |  
                          | © Berit Lindfeldt |  |