Suget efter tredimensionell illusion  
                              Det finns en målning av Åke Norlander  föreställande en öppen rektangulär liggande låda som i stort sammanfaller med  målningens yta. Inne i lådan är några trubbigt formade objekt inställda som på  en slags scen. Mellan de upprättstående klossartade föremålen hänger från  lådans tak ett klot och en upp och nedvänd kon. Allt är brett uppstruket i en  sträv dämpad kolorit blandad av smaragdgrön, bränd terra, marinblått och  zinkvitt, konen i caput mortuum har en någorlunda ren ton. 
                                  De stående och  hängande föremålens mellanrum formar bokstäverna L, O och V,  lådans rum har ett infallande  ljus från vänster. I nedre kanten av bilden finns en marginal där texten ”den  möjliga kärlek” och signaturen Åke är inskriven. I tempererade färgklanger  utstrålar den handfast modellerade gruppen på den lilla enkla scenen en robust  närvaro. 
    Åke Norlander utvecklade tidigt en sällsynt kraftfull känsla för volym  och rumslig konkretion. Med tämligen grova medel kunde han skapa rum och objekt  som med säregen kolorit frammanade en dunkel mycket suggestiv poesi.
                            
                                                          Relationen mellan bild och föremål är inte  ointressant, en målning är i sig ett objekt en självklarhet man kanske inte  alltid reflekterar över. En optisk synvilla på tunn film behöver yta men inte  nödvändigtvis påtaglig materiell delaktighet, själva föremålet har ingen större  betydelse för illusionen. Realismen öppnar ett fönster som bryter objektets yta  och skapar en skenbar rumslighet vilket underminerar föremålet. Flyktpunkten,  det villiga instrumentet för att slå hål på ytan och frammana känslan av rum på  det tvådimensionella planet. 
                                  Måleriet kan få stoff och illusion att sammanfalla  i ett här och nu, genom materiens autonoma tröghet förstärks bildens närvaro i  rummet oavsett motiv. Stoffet måste förvandlas men ändå visa självständighet  gentemot bilden, kvarstå som främmande vara något utanför. Men utan omvandling  ligger ämnet dött. Färg beter sig annorlunda beroende på hur realistiskt en  figur eller ett objekt gestaltas. Ju mer verklighetstroget, desto följsammare tycks den dunsta och underordna sig det realistiska motivet, desto tydligare framträder endast  illusionen. 
     Vill man lösgöra färgen och ge den en friare mer emotionell och  självständig roll måste man fjärma sig från realismen. En realistisk bild av en  människa kan inte målas grön, även om en målning inte är en människa. Magrittes  realistiskt målade pipa med ”ca n'est pas une pipe” textad på dukens yta äger  kanske fortfarande viss relevans.
                                                          Med digital teknik öppnas ett fönster som erbjuder  möjlighet att skapa en ytterst förledande värld av rumslighet, volym och  rörelse. Den viktigaste komponenten för att skapa en kraftfull tredimensionell känsla  är centralperspektivet, ett mycket gammalt verktyg med ursprung i renässansen. 
                                   Tekniken  har också genom rörelsen skänkt förnyad attraktion och svängrum åt den  realistiska illusionen. Förnimmelsen av att förtjust studsa runt i den digitala  labyrintens vindlingar utan gravitationens tyngande begränsningar verkar  oemotståndlig. Entusiasmen kan nog till stor del förklaras med sinnesintryckets  märkvärdigt handgripliga upplevelse av att röra sig i ett faktiskt rum. Hänförelsen  för den absoluta erfarenheten av illusorisk rumslighet utnyttjas dessutom kommersiellt  ihärdigt och framgångsrikt, men för att uppnå det ultimata äventyret krävs dock  fortfarande särskilda glasögon. 
     För stillbilden har perspektivet återtagit  mycket av sin tidigare plats som rumsskapande verktyg efter modernismens  utflykter och försök att stänga fönstret. Men med den digitala tekniken kan man  kanske säga att fotografiet övergått från sanning till fiktion en utveckling  som underminerat förtroendet för dokumentet, något vi möjligtvis ännu inte  insett vidden av.
     Vissa områden kan kanske tyckas alltför subtila  men medvetenhet och upptagenhet av spetsfundiga skiljelinjer kan vara en källa som  genererar nya bilder.  
Stockholm 2011-10-12 © Kjell Strandqvist