| Ett möte mellan två av konstens verkliga stormästare, ett  provokativt tilltag: som att släppa in en kobra till en mungo. Den ene spänd och  vaksam, färdig för utfall. Den andre dansande runt, markerande slag, skuggboxande. Men kan  man verkligen genom polarisering locka ur något mer ur de närmast sönderexponerade konstnärerna Picasso  och Duchamp? Kan man genom att framställa dem som eviga motståndare, som  bittra fiender, som de två polerna inom nittonhundratalskonstens centrifugala  historia, möjligen pressa fram en nytolkning, en öppning, en förståelse? Ja, kanske.  Det är i alla fall förmodligen vad kuratorerna Daniel Birnbaum och  Ronald Jones haft för avsikt med utställningen ”Picasso/Duchamp - He was wrong”  på Moderna Museet.
  Men det direkta frontkriget uppstår egentligen bara sporadiskt, kanske som tydligast  i de  citat som exponerats på väggarna. Att respekten för Marcel Duchamp är stor råder det ingen tvekan om. Han är ju trots allt närmast kanoniserad för  den generation som fostrats i det sena nittonhundratalets teoribildning.  Samtidigt anar man  också en viss begriplig tvekan inför hur man idag bäst skall presentera Pablo Picasso, väl medvetna som kuratorerna  är om hans enorma betydelse  för den visuella konstens historia och hans stora potential som publikmagnet. Men också av risken för ackumulerad överexponering.
 Några frågetecken dyker onekligen upp inför själva presentationsformen. Duchamp har här exponerats på ett relativt modernt  och rättframt sätt, som visuellt lättillgänglig genom uppbyggnaden av det klassiska Duchamprummet. Samtidigt har Picassos verk inneslutits  i en labyrint med borgerligt, salongsaktigt röda väggar vilket knappast gör  jämförelserna helt rättvisande.Dessutom tillkommer det faktum att man av naturliga  skäl inte kunnat presentera Picassos mer konstnärligt revolutionära verk, som ”Flickorna från  Avignon” eller ”Guernica”, medan däremot flera av Duchamps centralverk finns med (som ”Fountain” och "Det stora glaset"). Den eftersträvansvärda polariseringen haltar därför något, trots de välskrivna katalogtexterna med flertaliga exemplen  på de båda giganternas divergerande konstsyn.
                           Men visst är det en intressant idé att låta de visuella  konsternas grand old man möta de cerebralas motsvarighet. Man måste bara   hitta lämpliga infallsvinklar bortanför den rent personliga antagonismen. Och det är möjligen inte helt lätt. Picasso var exempelvis knappast någon antiintellektuell målare, åtminstone inte under den första  delen av 1900-talet. Och teoribildningen runt Duchamp är till stor del sprungen  ur olika uttolkares munnar, i ett limbo mellan sanningar och skrönor skulle man kunna säga. Dessutom var även Duchamp initialt en högst  intressant målare med exempel som ”Naken som går nedför en trappa” och  ”Chokladkvarnen”, vilka  fortfarande anses som centrala  i den tidiga  nittonhundratalskonsten. Så en strikt uppdelning mellan en målare och en tänkare är inte helt oproblematisk. Skillnaderna är mer intrikata och svårfångade än så.
 Picasso och Duchamp levde huvudsakligen i  skilda världar. Man kan möjligen påstå att de hade delad vårdnad om lindebarnet  Konsten. Men den officiella skilsmässan blev egentligen aldrig deklarerad, helt enkelt  därför att de under stora delar av sina liv knappast  brydde  sig om varandras existens.Så för att kunna finna intressanta konstnärliga skillnader dem emellan kanske man också måste visa på det som förenar.  Det gör också Birnbaum och Jones. De påpekar den nära nog simultana uppkomsten av de viktiga verken "Bouteille, verre et violon" av Picasso  (1912-13, det första syntetiska collaget) och Duchamps första ready made: "Cykelhjulet" (1913).
 Och kanske  hade man kunnat driva jämförelseakten    ännu längre  genom att ställa även andra verk mot varandra, exempelvis Duchamps erotiska bilder mot Picassos. De var ju båda  erotomaner, för att inte säga pornografer, med ett tydligt centrum i hyllningen  till Eros. Detta skulle möjligen kunna fungera som bakgrund för de verk där skillnaden, mentalt och visuellt, är otvetydig.
 För de mer essentiella skillnaderna är ofta ganska uppenbara. Man finner dem kanske som mest påtagliga när man  ställer "Det  stora glaset" med sina många skikt av begreppsmässiga och visuella tolkningsnivåer  mot ”Guernicas” expressiva antikrigsskildring. Här har vi  två oförenliga  bildstrateger som visar sina signum och arbetsmetoder. Den ena sval, distanserad och enigmatisk. Den andre  indignerad, handlingskraftig och med ett klart humanistiskt ställningstagande. Ingen skugga över kuratorernas intentioner men som besökare kan man naturligtvis också välja att lämna polariseringen därhän, att  överge jämförandet och sökandet efter differenser. Det är fullt möjligt att bara lustfyllt och förutsättningslöst  vandra runt bland de två giganternas verk. För det är ett  ganska attraktivt smörgåsbord som bjuds, exempelvis en mängd Picassoverk som man annars sällan får chansen att se.  Museets samling av Picasso- och Duchampverk är i sanning imponerande, både till omfång och kvalitet. Och detta är  knappast någon självklarhet för   ett museum så långt upp i Norden. Det är i sanning något ganska unikt, poängterade museichef Daniel Birnbaum vid  pressvisningen. Att därför i detta fall välja alternativa ingångar och  se bortom de två kombattanternas inbördes antagonism känns alltså fullt möjligt. De var ju ändå  som  ett slags främlingar för varandra; de flyttade kontinenter och rev murar men kom ändå att huvudsakligen  verka i vitt skilda världar.
 Stockholm 2012-08-29 © Leif Mattsson |  "Källan", 1921 © Pablo Picasso
  "Boîte-en-valise" de ou par Marcel Duchamp ou Rrose Selavy, 1934-41
  "Etant donnés, Lysgasen och vattenfallet",
 1987-68                        © Marcel Duchamp
  "Minotaur smeker sovande kvinna", 1933
 © Pablo Picasso
  "Rotoreliefer", 1935 © Marcel Duchamp
  "Akrobat", ca 1904 
© Pablo Picasso
 |