www.omkonst.com:
Att vägra inta vuxenhetens stelhet
Carl Johan De Geer, "Ledtrådar", Färgfabriken Stockholm, 12/4 - 17/8 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Entrén till utställningen. Välj "Arbetsglädje eller "Dystopi" "Det försämrade molnet, 1998 © CJ De Geer

Redan vid entrén ställs besökaren inför ett skenbart avgörande val: att träda in via hålet döpt till "Arbetsglädje" eller via det som flankeras av det illavarslande ordet "Dystopi". Nåja, resultatet av valet leder endast till att man går vänster- eller högervarv på denna myllrande De Geer-retrospektiv.
    Underliggande kronologier finns naturligtvis för den ordningsamme, men det lär bli besvärligt att sortera alla filmer, objekt, fotografier och målningar enligt strikt temporal struktur. Bättre då att låta sig svepas med och förundras över den bildmässiga konsekvensen trots spännvidden av över fyrtiofem års konstnärlig verksamhet.

De allra tidigaste verken härstammar från Konstfackstiden och 68-rörelsen, från kampen mot nationalismen och USA:s krigföring i Vietnam. Flera av Carl Johan De Geers "hädiska" verk från den tiden, exempelvis "USA mördare" och "Skända flaggan", beslagtogs och De Geer dömdes för skymfande av statssymbol. Nu, så här i efterhand, framstår de som relativt harmlösa i sin mjukt estetiska framtoning, som ganska oskyldiga svar på folkmord och bestialiska grymheter.

Farfars lunch", 1996 (vä) © Carl Johan De Geer

I slutet av sextiotalet var Carl Johan De Geer i absolut samklang med sin tid; det han då gjorde var både modigt och innovativt. Men att vara med sin tid är alltid problematiskt; hur lätt blir man inte till slav under den? Hur lätt hamnar man inte i fartblindhet och missar att se de större sammanhangen – och att se utifrån?
    De Geers konstnärliga verksamhet sedan åttiotalet går egentligen tvärs emot Konstlivet och dess allt hårdare kommersiella inriktning. Han hamnar utanför sin tid: reflekterande, ifrågasättande, erbjudande alternativa konstnärliga värden för dem som fortfarande lyssnar.
    Och det han erbjuder är naivistens humorfyllda blasfemier, den utanförståendes fingerpekande åt obefintliga kejsarmantlar. Likt en Peter Pan-figur söker han sitt Neverland i vägran att bli "vuxen", "myndig" och "ansvarsfull".

"Boberg", tyg, med målning "Gott Nytt År". 1976 © Carl Johan De Geer

Utställningens generösa och smått kaotiska struktur står i direkt paritet med De Geers bildvärld; de vindlande, organiska och mönstermedvetna bildstrukturerna knyter samman åren. Kärleken till serietidningsestetiken och dess förment stereotypa emblematik överges aldrig; ur det "enkla" och "låga" växer den skenbart naiva men djupt insiktsfulla komplexiteten.
     Ändå är det självutlämnandet, det nakna, som huvudsakligen anslår grundtonen på utställningen. Och här har filmerna en avgörande betydelse: I "Mormor, Hitler och jag" och "På spaning efter den prins som flytt" är det Carl Johan De Geers lakoniska berättarröst som med återhållen förundran reflekterar över livets gyllene ögonblick och mänskliga tillkortakommanden.
     Han väjer heller inte för obehagliga sanningar i den högborgerliga släkthistoriens mörka dunkel. Att farfar mitt under en middag tar sitt gevär och skjuter en förbiskuttande hare måste skapat ett outplånligt minne, kanske ett trauma för livet. Tecknen för detta finns i flera versioner på den aktuella utställningen, exempelvis i målningen "Farfars lunch".

"Arbetshörna" © Carl Johan De Geer

Carl Johan De Geer betonar underförstått att "(konst-)tiden är ur led", att det finns andra vägar, andra arbetsmetoder, andra prioriteringar. I en brusande våg av panikartat frampressad, säljbar konst framstår hans pojkaktiga busstreck som valium för trötta trumhinnor. Det kreativa kaoset är normaltillståndet ur vilket "pojken som inte ville bli stor" hämtar sin aldrig sinande näring. Barndomens staplade obegripligheter vänds till sin motsats, förenas med nuet i den erfarnes försonande konklusion.
     För dem som tror på bilden som språk, som glädjespruta och som sanningsvittne, är Carl Johan de Geers utställning att rekommendera. Men också för dem som bara vill tillbringa några timmar (om filmerna skall hinnas med) i begrundande över tidens ologiska flöde innanför och utanför Konstvärldens meterhöga murar.

Stockholm 2014-05-13 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Ur "Asplundserien", 1999
© Carl Johan De Geer


"USA mördare" 1968 © Carl Johan De Geer


"Dystopi", vägg © Carl Johan De Geer


Foton, 1960-70-tal © Carl Johan De Geer


"Fantomen i Skanör, 1978
© Carl Johan De Geer


Monter med arbetsredskap
© Carl Johan De Geer


"Gult rum", 1991 © Carl Johan De Geer


"Det susar i säven" (detalj), 1976-78
© Carl Johan De Geer


"Hej! Nu kommer inte doktorn mer", 2004
© Carl Johan De Geer



Färgfabriken, Stockholm | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com