En  kolteckning finns med bland grafiken i Enköping, ”Mannen på berget”, som tycks sitta mitt i en  tyngdpunkt, nästan nedtryckt i marken, något hopsjunken – av bekvämlighet eller  trötthet är svårt att säga. Han tycks vara en frånvarande i världen, kanske en  förlupen Goyagestalt som betraktar kriget uppifrån och bråddjupet inom  människan, kanske någon som förändras beroende på betraktaren, kanske är det  ett jag. 
                                                  Lundquists  inre dramer blir tydligast i det svartvita, och urval och rytm i utställningen  fångar dem mycket fint. ”Flickan på stranden” är ett bylte, ilandspolad eller  snart ikastad, kanske någon som ser livet som något som drabbat en av slump.  Vidöppen och därför sårbar. 
                              Sällan  ser man ett sorgsnare och ensammare skratt än i ”Skrattande man  (självporträtt)”. Intill finns en tecknare och en fiskare. Fiskarens ansikte är  av det slaget som aldrig tycks tröttna – och tecknaren är lika flitig som  Chardins, men saknar denne fattige 1700–talskusins hål på rocken.  
     Evert Taube  sittande på ”Den Gyldene Freden” är liten och ensam under tunga valv, en  metafor för poeten i en bortvänd värld. 
                        
                          
                              | 
                           
                          
                            | Enköpings konsthall | 
                           
                         
                                                  Pålen,  yxan och stegen är naknare i det grafiska bladet än i olja. De är välkända  Lundquist-motiv. Varför konstnären valde dem kan man ha olika meningar om. Jag  tänker att de är inre verktyg: yxan för angrepp och försvar, stegen för att fly  över muren och bli fri, och pålen helt enkelt människan i den jord hon satts  att vara del av. 
    ”Stora  armen” är verkligen stor och kraftfull. Näven sluter hårt och mekaniskt runt  käppen. Kanske är det ett barn som ser en sådan arm, den vuxne mannens arm som  ofrånkomligt hotfull. 
                        Kring dessa  utställningens allvarsstråk finns de fångade tusendelssekunderna. ”Leende tös”  är i den första insikten, så precis på det första steget i glädjens trappa. Han  som är i sus och dus är exakt där då sinnet flyter ut och bort, förtöjningarna  lossas och allt är möjligt (inklusive och troligast katastrofen).  
                            Hans motsats  möter vi i ”Manstorso”, där linjer, volymer och skuggor fångar det sällsynta  ögonblicket då kroppens och sinnets balans känns helande. Och tyngden hos  mannen på berget återkommer i den sovande flickan, som lagt sitt huvud på  bordsskivan. Hon inte bara vilar, alla kan se hur tungt hon sover. 
                      Stockholm     2014-05-13 © Niels Hebert  | 
                        
                      "Mannen på berget", kolteckning 
                      © Evert Lundquist 
                        
                        "Yxa I" (Vä). "Stegen III" (Hö)  
                        © Evert Lundquist                       
                        
                      "Pålen" © Evert Lundquist
  |