Det är intressant att notera hur starkt vurmen för den  måleriska gesten gjort sitt återtåg under de senaste åren. Och flera av dem som  bidrar till detta har gått på Konsthögskolan i Umeå. Julia Selin gjorde en uppmärksammad  debut på Galleri Flach för två år sedan och får sägas bidragit till att inleda  återkomsten för ett kraftfullt tillsynes naturlyriskt men snarare rytmiskt,  nästan sceniskt framställande måleri. Spåren av uppkomsten och skapelseögonblicket  uppförs och fryses i stunden och resultatet blir ett tyst men evighetsklingande  utrop.  
                                                Kanske är det bakgrunden till att Katrin Westman kallar sina måleriska  objekt, pannåer som tvingas samman av spännband, för Mussels. Eller syftar det  på den ljudliknande grannen ”muscles”. Måleriska muskler sätts i spänn och  anspänningen har resulterat i en målerisk installation där samtliga objekt, vilket  jag hellre kallar dem än för verk, bygger upp den färgmässiga ljudbilden. Objekten som liknar målningar kan lika gärna  hänga i sjok från väggen, som ”avhängda mantlar”.  
       Det som sannolikt sätter  gränserna den här gången är galleriets immanenta önskan om att varje enskild  del helst bör kunna prissättas. Det vore intressant att se Katrin Westman få  breda ut sig i rummet utan sådana outtalade hänsyn. 
                                                  Som enskilda målningar betraktade är de mer problematiska,  de blir närmast efemära fenomen  som löser upp sig inför ett kritiskt öga. Det saknas återklang av erfarenheter  sedda eller ej. ”Istoria”, en historia kallades det i målartraktaten från sent  1400-tal av Alberti, som gör konst av naturens eller människans gester.  
                            Men den  kritiken behöver inte alls vara relevant i Katrin Westmans fall, om man ser  utställningen som en föreställning, ett uppförande snarare än ett utförande.  Färgackorden fungerar och samspelar väl, de rutschar genom det  lättfångade effektregistret,  vilket kan vara nog så attraktivt. 
                         Hängningen av serien med ”porträtt” tätt i  rader påminner om klassfotots enligt modell passbildskartans avhumaniserande  sätt att sammanställa. Här är det möjligen stämningen av den/det  avporträtterade som eftersökts, men vad vi ser är en provkarta med exempel på  måleriska effekter. Detta skulle kunna bli intressant om tanken bakom  förstärktes och alienationen därmed poetiskt fördjupades.  
       Jag ser fram emot  Katrin Westmans nästa steg och hoppas att hon behåller kraft och  självförtroende men samtidigt vågar ta steg ut på slakare lina.  
                      Stockholm    2016-12-14 © Susanna Slöör  | 
                        
                      "Washed Up", 2016, 185x212 cm, opd 
                      © Katrin Westman 
                        
                      "Portrait XV", 2015, 122x81 cm, opd 
                      © Katrin Westman
  |