Marina Abramović är en superstjärna inom performancekonsten. Hon tillhör den efterkrigsgeneration av konstnärer där Body-fenomenet blev ett viktigt verktyg för att testa den egna kroppens gränser för det uthärdliga, fri från en belastad och historietyngd tradition. På Moderna Museet i Stockholm visas nu The Cleaner – en stor retrospektiv utställning av Marina Abramović´s samlade konstnärliga gärning.

Abramovićs liv och konstnärskap är starkt sammanflätade och en central del av utställningen berör hennes barndom i det forna Jugoslavien och det efterföljande kriget på Balkan. I multivideoinstallationen Count on Us från 2004 är den ikonografiska kommuniststjärnan centralt placerad på marken; den femuddiga stjärnan är formerad av ett antal svartklädda barn och i mitten av stjärnan ligger konstnären själv med ett skelett ovanpå sig.
     Verket refererar till ett av Abramovićs tidiga performance Rhythm 5 från 1974, där hon naken lägger sig i en brinnande stjärna. I en annan del av videoverket ser vi en barnkör som sjunger en lovsång till Förenta Nationerna. Även här är alla barnen svartklädda som om de vore på en begravning, samtidigt som de hoppfullt sjunger ”FN vi älskar dig, FN du är vår framtid”.  

I Balkan Baroque-verket som visades första gången på Venedigbiennalen 1997, satt Abramović under fyra dagar, omsorgsfullt skrubbandes färska köttben, samtidigt som hon nynnade på serbokroatiska vaggvisor. De maniskt repetitiva uppfattar jag som ett försök till rening från skuld och skam. På utställningen The Cleaner är verket återskapat, och av ursprungshändelsen återstår nu en hög av rengjorda benknotor ackompanjerad av tre videoverk.
    Abramović visualiserar masspsykosens fasansfulla struktur som möjliggör krig och gör det ofattbara allmängiltigt utan att hemfalla åt det sensationslystna eller teatrala.

Balkan Baroque, 1997 © Marina Abramović

I utställningens största rum visas de många verk vilka tillkom i relationen med den tyske konstnären och mångårige livskamraten Ulay. Den symbiotiska sammansmältningen av deras konstnärskap är mytomspunnen och verken omgärdas av en estetisk elegans. Här hänger de ikoniska videoprojektionerna av deras performance tätt och skulle mått bra av en större rymd, där förslagsvis några av Abramovićs tidiga målningar skulle kunnat maka på sig för att ge utrymme åt mer betydande verk.
    I Relation in Space från 1976 passerar Ulay/ Abramovićs nakna kroppar varandra i ett annars tomt rum. I upprepande rörelser höjs tempot, kropparna snuddar vid varandra, tills de i hög hastighet möts i en frontalkollision och Abramovićs kropp faller till marken.
    I Expansion in Space, kastar de sig med sina kroppar i våldsam kraft mot två pelare i ett rum; där blir deras nakna kroppar politiska och pelarna själva fundamentet för den monumentala arkitekturen.
    I deras sista gemensamma verk Great Wall Walk från 1988, vandrar Ulay/Abramović från motsatt håll längs den kinesiska muren likt en oändlig slow motion-version av en kollision tills de slutligen möts för att skiljas. Den tre månader långa vandringen dokumenterades och The Lovers kan ses som en sorgesång om ett långsamt farväl.

Abramovićs har under senare år, bland mycket annat, arbetat med en rad objekt i kristall, som Shoes for Departure; ett par jättelika alptofflor. Verket kan illustrera människans omöjliga längtan efter ett kosmiskt helande, där våra kroppar ensamma står kvar, fastfrusna in space.
     Jag var en aning kluven innan utställningen på grund av spektaklet kring superstjärnan Marina Abramovićs konstnärskap, men lämnar museet berörd och emotionellt omskakad.

Stockholm 2017-03-01 © Silva Malmsten