En flyktig figur var han, Arshile Gorky, född som Vosdanig Adoran i osmanska Armenien 1904. Folkmordet mot Armenierna 1920 fick den 16-årige pojken att välja flykten och han hamnar hos släktingar i östra USA. Den tidigare självlärde målaren sökte formell skolning vid Bostons New School of Design. Han tog med tiden det georgiskklingande namnet Arshile, för att skilja ut sig från övriga armenska flyktingar, och hittade på en historia om släktskap med författaren Maxim Gorky, i hopp om bättre behandling.

Arshile Gorky hamnade i New York, där flyktens villkor snart skulle delas av många konstnärer som tvingats lämna andra världskrigets Europa, konstnärer som skulle bli betydelsefulla för den abstrakta expressionismens framväxt. Gorky blev pionjär i den amerikanska konstvärlden, men med en så stadig fot i de europeiska traditionerna att han först anklagades för att bara efterlikna sina gamla mästare Cézanne, Matisse och Picasso. Han ses ibland som den siste surrealisten och den förste abstrakta expressionisten, utan att formellt vara del av någon av rörelserna. Han sågs som hederssurrealist och blev postumt invald i den abstrakt-expressionistiska gruppen.

Pastoral, 1947, opd, 111.8 x 144.2 cm. Fotograf okänd

Gorky slits mellan förnekande av ursprunget och en djup längtan till den förlorade uppväxtmiljön. Det kommer fram i de landskap åt vilka han ägnade de sista åren av sitt korta liv, och som nu ställs ut på Hauser & Wirth på midtown Manhattan.
     Gorky och hustrun Agnes Magruder bosatte sig på 1940-talet på en familjegård i Virginia. Det ledde till detaljstudier av växtlighet och landskap, och målningarna blev ett genombrott. Här har han på allvar slagit sig fri från de konstnärliga konventioner han tidigare arbetat inom, och är även fri i sina tekniska val. Teckning, oljemåleri och akvarell visas i samlingen.

Från landskapens figurativa element subtraherar Gorky detaljer, separerar linje och färg, och drar abstraktionen långt. Lika mycket som Virginias landskap är det minnet av Armenien han avbildar. Bilderna flyter mellan natur och mänskliga former och mellan olika yttre världar.
     Utställningen spänner över galleriets samtliga tre våningsplan med början i oljemålningen Scent of Apricots on the Field, och dess korresponderande förstudie i blyerts och krita. I målningar som Pastoral (1946) späder han ut oljefärgen med terpentin och löser upp linjerna på ett sätt vi känner från Helen Frankenthaler. I The Opaque (1947) dras färgmättnaden ner till en mellangrå nyans. Han inför tekniker som förefaller spontana men är mycket kontrollerade, på ett sätt som föregriper Jackson Pollocks droppmålningar.

Untitled, 1944 – 1945, penna och krita på papper, 50.2 x 66.2 cm. Foto: Stefan Altenburger Photography Zürich

Sommaren 1948 väljer Gorky, ansatt av cancer och bruten nacke, att avsluta sitt liv nära det sista hemmet i Sherman, Connecticut. Det är i tomrummet mellan konstnärliga rörelser och mellan nostalgin och förkastandet hans konst uppstår. Det verkar nästan naturligt att Gorky aldrig kom att uppleva den abstrakta expressionismens triumftåg som han var en förutsättning för, och som för lång tid skulle definiera amerikansk efterkrigskonst.

New York 2017-12-07 © Mattias Lundblad