www.omkonst.se:
Ur ljusmystikerns skapande mörker
Ivan Aguéli, Måleriet och mystiken - Thielska Galleriet, Stockholm, 6/10 2018 – 10/2 2019
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Egyptiska I 1914-15 © Ivan Aguéli
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Egyptiskt kupolhus, c:a 1914 © Ivan Aguéli
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningen på Thielska Galleriet till 150-årsminnet av Ivan Aguélis (1869–1917) födelse är nätt förpackad tillsammans med en fin liten katalog. Den kompletteras av en nyskriven bok av Simon Sorgenfrei. Det monoteistiska landskapet som främst söker målarens kopplingar till Emanuel Swedenborg och bland annat dennes korrenpondenslära mellan tingen och det andliga. Den skulle kunna ses som en vidgande kommentar till Viveca Wessels bok från 1988, Porträtt av en rymd, en djuplodande genomgång av Aguélis sökande gärning som fortplantades genom måleriet i spåren av sufismens poetiska storheter.

Ivan Aguélis liv är en fängslande verksamhet i sig, hans anarkism och profetism bland franska intellektuella i Paris, målarkontakterna med Cezanne-vännen och symbolisten Émile Bernard (1868–1941), fängelsevistelsen och språkstudierna och det andliga sökandet som kröntes av konverteringen till islam 1898, den mystiska dialekten. Senare kom resorna med höjdpunkten i Egypten och flykten till Spanien där hans liv ändades av ett framrusande tåg (1917). Vännerna, beundrarna med Prins Eugen i spetsen räddade hem kvarlåtenskapen som sedan visades under succéartade former i början av 1920-talet och därefter.

Motiv från Visby I 1892 © Ivan Aguéli

Men vad var det för kvaliteter som främst Aguélis samtida bland målarna och en lång rad i efterföljande generationer fann så speciella? Det var knappast de idémässiga referenserna till Swedenborg, teosofin eller sufismen primärt, utan de rent bildmässiga kvaliteterna särskilt i de sena verken efter att han konverterat till islam och blivit upptagen i kretsen av mystiker inom sufismen.
    I likhet med poeten Gunnar Ekelöf riktades Ivan Aguélis sökande intresse mot islamsk mysticism, särskilt mot hur den kom till uttryck hos Ibn ’Arabi på 1100–1200-talen. Gunnar Ekelöf lyfter fram ljusmystiken även i mörkret hos den svartnande av silver och sönderkysst, madonnan eller ikonen i kapellet. Där skulle man också kunna söka någon av Ivan Aguélis bildalstrande utgångspunkter. För hur skulle de små ljusskimrande landskapen kunna ha målats annat än i relativt mörker? På hyrrummet, i tågkupén eller i ökentältet?

Ivan Aguélis ytterst lågkontrastfyllda, men intensiva ljusmåleri låter sig av praktiska skäl inte utföras inför motivet, som friluftsmålare. Jämför man med Cézannes landskap (med utsiktspunkt främst från skuggat dagsljus) eller för att inte tala om van Goghs (några utförda i direkt solljus) blir förutsättningarna och resultaten uppenbara. Fundera även över skimret i den senare Giorgio Morandis ljusbärande mästerstycken tillkomna i en minimal och mörk ateljé i hemmet.
     Ivan Aguélis ljus är poetiskt, kontemplerat, religiöst, filosofiskt och bär ateljéarbetets prägel, om det nu inte var för att Aguéli knappast hade tillgång till en sådan under sin livstid. Skrönan säger att den var bärbar, där varje duk nålades upp på insidan av resväskan, därav de mycket homogena formaten. Frågan är om det ens fanns ”verkliga” förlagor, det skulle kunna ha varit vykort, fotografier, konstruktioner efter minnet av motiven, men självfallet kunde de ha varit gjorda efter skisser som fallit åt förgängligheten. Det är i grunden av mindre intresse.

Gotländsk landskap, 1892 © Ivan Aguéli

I det sena måleriet är det inte vad som syns som är det verkligt gestaltade, utan rymden och det bärande ljuset. En kropp av ljus bildar rummet mellan himmel och grund med hyllande skuggor och linjer.
     Man får betänka att Aguéli även var verksam mitt i den kubistiska explosionen av bildrummet och Duchamps och de esoteriska konnässörernas utforskande av den fjärde dimensionen, inte så mycket tolkad som tid men som det inre utåtvänt, som ett kvinnligt könsorgan beskrivet som mannens, i fallet Duchamp. Den inre, andliga upplevelsen, helheten vänds prismatiskt och kalejdoskopiskt mot betraktarens bild.
     I den vevan och dess sammanhang fanns även intresset för kompositionen, för bildens och rummets matematik och proportioner. Färgernas och ytornas viktiga balansering lärde Aguéli sannolikt även av sufisterna och Viveca Wessel lyfte fram referensverket, the Grammar of Ornament av britten Owen Jones, som förebildlig.

Det lilla porträttet Egyptiska I skulle kunna sammanfatta Ivan Aguélis och målarnas universum: på samma gång bländad som bländande möter hon betraktaren som sig själv. Solljuset slår ned och bildar den inre blickens motljus, samtidigt som det strålande ljuset befruktar och smeker kinden. Man får upplevelsen av att se och vara sedd momentant; andlig upplysning och gudomens blick möts i ett samma andetag.
     Sufisterna var inte bildfientliga men kanske inte heller intresserade av fiktionen, avbildningen eller skildringen, snarare av meditationen över det gudomliga och inspirerande ljuset. Dess poetiska proportioner, dess finstämda balanser, ytornas samspel och den framsmekta ljushyllningen fascinerade de samtida och efterföljande. Förutom i Morandis ateljémörker skapades exempelvis senare, ur Åke Göranssons nattliga ångest i tamburen, skimrande silverskatter av det verkligt väsentliga.

Stockholm 2018-10-25 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Egyptiska II, 1914-15 © Ivan Aguéli
(Klicka på bilden för hög upplösning)


Moské II, 1914-15 © Ivan Aguéli
(Klicka på bilden för hög upplösning)


Porträttstudie,c:a 1914 © Ivan Aguéli


Afrikansk stad, c:a 1914 © Ivan Aguéli


Flickporträtt, 1891 © Ivan Aguéli

 


Thielska Galleriet, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com