I en gapande, gafflande och allmänt galen värld är det en lättnad att det finns konstnärer som istället ägnar måttan och eftertänksamheten full uppmärksamhet. De vänder inte världen ryggen; jag uppfattar att de unga målarna med övertygelse önskar peka ut det verkligt viktiga.

Marcus Matt och John Alberts tog båda sin masterexamen från Konsthögskolan i Malmö i fjol och tillhör en generation avgångsstudenter som utstrålar gott självförtroende utan att för ett ögonblick behöva förhäva sig. För dem är måleriet kött och kropp och själ att möta jämbördigt för alla som törs stå inför verken kravlöst betraktande.
     Essäisten och konstkritikern Ulf Linde framhävde i 1960-tals-debatten om betraktarens roll som medskapande i verket, särskilt konstnären som den förste betraktaren. I fallet med Marcus Matts förhållande till måleriet stämmer detta synnerligen väl. Varje enskilt verk frammanas i ett svep och därefter inleds det stora och tidsmässigt krävande arbetet att så småningom godkänna eller förkasta. Varje bild måste i tur och ordning genomlevas, mötas och avkrävas ett genuint svar – sin evighetsröst.

© Marcus Matt	© Marcus Matt

John Alberts schumringar och långsamma uppbyggande eller nedbrytande av ytan följer i liknande spår att utkräva allt ur intet – ur den produktiva bristen. Tänker på en historia om pojken som troligen av näringsbrist älskade att ta munnen full med jord. John Alberts låter hungrande ögon sluka jorden och varsamt bädda ned blicken, låter den vila och återhämta sig. Här bryter såväl figuration och abstraktion samman och objektet framträder som det är.
     Marcus Matt låter i sin tur måleriska händelser framträda även som svaga ekon av andras, som om han resonerat en smula med Matisse för att sedan ändå återvända till handens upptäckarglädje utan krav på referenser.

Hertha Hanson tar hand om galleriets inre rum i denna samlingsutställning som är dess sextionde sedan starten. Hon har haft tre utställningar hittills och öppnar med sin fjärde på galleriet tidigt 2019. Här visar hon två målningar som var och en samtalar med ljuset. Med spatel sköljer hon och mättar grunderna för att sedan med haikuns precision lyfta fram sina korta påståenden eller framföra stramt repetitiva takter. Tillsammans med Marcus Matt och John Alberts skapas ett väl avvägt samtal som lyfter fram målningarna som världstillvänt medskapande.

Stockholm 2018-11-08 © Susanna Slöör