www.omkonst.com:
Språkets nu och dess historia
Det universella språket - Göteborgs konstmuseum, 13/6 - 11/11 2018
Mounir Fatmi, 180° Behind Me - Göteborgs Konsthall, 8/6 - 16/9 2018
Text: Berit Jonsvik

skriv ut denna text

In the Absence of Evidence to the Contrary, 2012 © Mounir Fatmi

Komposition med svart-vit pendel, 1957
© Elli Hemberg (Klicka på bilden för högre upplösning)

Rymdbegrepp Väntan. 1958-69
© Lucio Fontana

De två konstinstitutionerna som bildar fond till Carl Milles Poseidon på Götaplatsen har i år sommarprogram som omfattar både historien och nutiden. Tillsammans med museets pågående utställning av Chiharu Shiota blir det en intressant treklang med stor bredd och lika stort djup.

Göteborgs Konstmuseum har en stor samling konst i sina gömmor. Det som visas i museets salar är bara toppen av ett isberg. Sedan tio år bedriver museet en forskning kring den egna samlingen. Forskningsresultat presenteras i en skriftserie, Skiascope och samtidigt i en utställning.
     Nu har man gjort en djupdykning på temat efterkrigstidens abstrakta konst från 1945 -1970. Det är intressant att se vad som plockats fram. Och dammats av får man väl säga. Några av verken har inte visats sedan inköpen gjordes för kanske 70 år sedan. Man konstaterar i rapporten att abstraktionen dominerade konstlivet efter andra världskriget och att det under hela efterkrigstiden rådde en samsyn internationellt att konsten måste vara abstrakt för att vara modern och relevant.
    Man ställer sig frågan varför det abstrakta uttrycket som var så dominerande under denna tid kunde förlora sitt tolkningsföreträde i början på sextiotalet. När abstrakta uttryck i ny form nu återvänt hos dagens generation av konstnärer är det viktigt att visa de historiska rötterna. Det är också utifrån dessa rötter vi måste förstå konstens eviga kretslopp av idéer, former och koncept. Om än lika ständigt i nya variationer.

Utställningsvy Det universella språket

Konstmuseet har i gestaltningen av Det universella språket tagit fasta på tanken om den vita kuben och dess genomslag för visning av konst. Något som var aktuellt under den här tiden. De svenska konkretisterna Lennart Rodhe, Olle Baertling och Olle Bonniér hänger på rad på ena kortväggen, som ett anslag för utställningen. Men här finns mycket annat att se. Exempelvis ett verk av Fontana med de tre snitten i duken. Då en protest mot det platta måleriet och ett brutalt sätt att införa något tredimensionellt i måleriet.
    Man kan hitta konstnärer fortfarande aktuella idag som Eddie Figge, Elis Eriksson lika väl som de i Sverige kanske oförtjänt bortglömda, som norska Inger Sitter och franske Jean-Paul Riopelle. En liten relief av Elli Hemberg är en höjdpunkt.
     Det är en förvånande bred internationell representation av abstrakta verk i museets samling. I små vita kuber ligger kataloger från perioden 1945–1970, som visar att utställningsverksamheten ofta betonade nationaliteten på de utställande konstnärerna, 13 brittiska grafiker, 7 kubanska målare eller 8 danskar osv. En antal skulpturer är sammanförda mitt på golvet ståendes på vita kuber. Där samsas allt från amerikanska storheter som skulptören Louise Nevelson till svenska Palle Pernevi. Han som bland annat har skapat skulpturerna på Konsthallens fasad.

Svart sol, 1965 © Inger Sitter
Foto: Göteborgs konstmuseum

Det vandrande trädet, 1988
© Ulf Trotzig

Från denna utställning till nästa på Konsthallen under en och samma dag väcker tankar på vad eller hur mycket idéerna från den abstrakta konsten och konstruktivismen lever kvar. Mounir Fatmi är en marockansk konstnär, som bor och verkar i Frankrike. Hans installation på Konsthallen, 180° Behind Me, är den vita kuben in absurdum. Allt är vitt: tak, väggar som golv. I stora salen står en abstrakt konstruktion av lysrör, In the Absence of Evidence to the Contrary. Det är också ett verk som sätter begreppet den vita kuben ur spel. Ögonen luras av det intensiva ljuset och uppfattar den omgivande vitheten som något mörkt.

Peripheral Vision 03 © Mounir Fatmi. Foto: Göteborgs Konsthall
(Klicka på bilden för högre upplösning)

Det är en idébaserad utställning kring religion och dogm och hur vi förhåller oss till det. Men utställningen behöver faktiskt inte långa texter för att kunna förstås. Gestaltningen av helheten och varje verk i sig är en stark upplevelse. Det är en skicklig förening av två kulturers skilda estetiska utgångspunkter. Arabiska skrivtecken är ett återkommande inslag. Citat från Koranen finns på ljusrören lika väl som utskurna i sågklingor.
     Kanske kan man se Mounir Fatmi som en nutida konstruktivist. Han utgår från vår nyss använda teknik och dess kasserade material. Intressant att just jämföra med Louise Nevelson, som skapade tredimensionella collage av förbrukat material. I verket Black Screen använder sig Fatmi av uttjänta svarta videoband. De täcker en hel vägg i det inre rummet och på avstånd går det inte att avgöra vad de består av. Verk av antennkablar fastsatta med kabelspik på underlaget ger en dimension av förfluten tid, men refererar också till den islamska konstens ornamentik och arkitektur.
     Mounir Fatmi är på många sätt en politisk konstnär som behandlar frågor kring ursprung, språk och traditioner men som också använder sig av det universella språket för att gestalta de frågorna.

Göteborg 2018-06-19 © Berit Jonsvik (text, och foto där inget annat anges)


 


 

 

 


Diagonal dynamik, 1950, Yui, 1969
© Olle Baertling


Ympskott, 1958 © Jean-Paul Riopelle
Foto: Göteborgs konstmuseum
(Klicka på bilden för högre upplösning)


Rotor, 1954 © Lennart Rodhe.
Foto: Hossein Sehatlou / Göteborgs konstmuseum


Totem I, 1959 © Louise Nevelson


Black Screen (detalj), 2004-2018
© Mounir Fatmi


The Paradox, 2013 © Mounir Fatmi


In the Absence of Evidence to the Contrary (detalj), 2012 © Mounir Fatmi

 

 


Göteborgs konstmuseum | Göteborgs Konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com