www.omkonst.se:
En djuplodande optimism
Kerstin Hansson, Det är ju jag - Konstakademien, Galleri Väst och Ateljén, Stockholm, 25/8 - 30/9 2018
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
© Kerstin Hansson (Klicka på respektive bild ovan för högre upplösning)

Den stora mängd antropomorfa sagofigurer och objekt som blev till under Kerstin Hanssons (1954-2015) sista år är i sanning häpnadsväckande. Vilket flöde av idéer, kreativa infall och enveten skaparkraft in i det sista. Hundratals små ömkansvärda, dråpliga och kusliga figurer fyller nu Konstakademiens Galleri Väst och Ateljén, tillsammans med ett antal av Kerstin Hanssons tidigare mer abstrakta verk. Det är en både njutbar och mentalt smärtsam presentation. De sista tio årens produktion – med alla tomtar och troll, sagoféer och mylingar – är djupt gripande i sin fragilitet och sitt sköra tilltal. Den sorg och det inre drama som de ger uttryck för kan vi nog bara delvis föreställa oss.

Installationsvy med Paraden i förgrunden © Kerstin Hansson

Men det är egentligen via en livsbejakande, absurd humor Kerstin Hanssons verk initialt kommunicerar. Ett menageri av dråpliga och fullkomligt omöjliga figurkombinationer, ett slags bastarder och genetiska oäktingar, fyller drömslott och paradgator. Man landar som betraktare i sin inre tankesfär någonstans mellan gråt och glädje, mellan bryderier och förlösande skratt.
    Kerstin Hanssons metod är i teorin lika enkel som den är genial. Hon gjuter av och kombinerar mer eller mindre defekta fragment av dockhuvuden, kroppar, ben, armar och diverse annat. Sedan bemålar hon figurerna med en färg som liksom upphäver alla figurativa begränsningar. Objekten framstår som brända av solen, som smekta av färgerna rött, svart, gult och violett.

Kerstin Hansson tillhörde knappast de konstnärer som förhäver sig på andras bekostnad. Ganska sent, år 2010, fick hon möjlighet att visa sina Conversation pieces (som hon då kallade den aktuella figursamlingen) på Tegen 2 i Stockholm. Tre år senare deltog hon i den av Mamma Andersson kurerade utställningen Stargazer på Sven-Harrys Konstmuseum. Vid det laget hade figurerna fått samlingsnamnet Verklighetens folk, förmodligen som en ironisk grimas åt Ny Demokratis och Kristdemokraternas polemiska bruk av begreppet.

Den aktuella utställningen Det är ju jag, med sitt existensiellt drabbande och strukturellt konsekventa bildspråk, fick sin prolog i form av en minnesutställning på Tegen 2, 2015, någon månad efter Kerstin Hanssons bortgång. I denna större skala har Det är ju jag under sommaren också gästat konsthallen Passagen i Linköping, konstnärens födelsestad. Att nu i Stockholm få ta del av denna större och välkurerade utställning är en ynnest. Den presenterar ett seriöst, djuplodande och i grunden högst optimistiskt konstnärskap som alldeles för tidigt fick sitt tragiska avslut

Stockholm 2018-08-28 © Leif Mattsson


 


 

 

 


© Kerstin Hansson


© Kerstin Hansson


Verklighetens folk © Kerstin Hansson


Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com