www.omkonst.com:
Luleåbiennalen tillbaka efter fem år
Luleåbiennalen 2018, Tidjord - Luleå konsthall, Norrbottens museum, Havremagasinet m.fl. platser
17/11 2018 - 17/2 2019
Text: Kristina Maria Mezei

skriv ut denna text
Garden of Eden Moving A Petrified Tribe, 2018 © Neda Saeedi
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Till minnet av en älv, (detalj) 2018© Anja Örn
När årets mörkaste period nu närmar sig öppnar Luleåbiennalen 2018. Den startades som vinterbiennal för tjugo år sedan, övergick till sommarevenemang 2013 och de senaste fem åren har den uteblivit.

Ett nytt curatorteam har nu riktat sökarljuset mot Norrbotten, regionen vars geografiska läge och historia överraskande nog har paralleller på andra ställen i världen. Det är något som upptäcks allt eftersom besöken på de platser biennalen äger rum avverkas: från Luleå över Boden, Kiruna till Jokkmokk och Korpilombolo. Allt hinns knappast med för en långväga resenär men årets tema är tydligt: Mörker.

Luleå konsthall är biennalens nav. Verken här synar välfärdssamhällets baksidor, synliggör berättelser och händelser som sprider ljus över den skeva fördelningen vad gäller makt, politik och bestämmanderätt, över exploateringen av människor och naturresurser. Verken öppnar indirekt djupa sår i både människosjälar, minnen, landskap och bebyggelse, sår som ännu vattrar sig och bildar var, som omges av sorg och vemod. Det är inte aktivisterna som berättar, snarare de som känner sig svikna, orättvist behandlade, skjutna åt sidan och fråntagna sin röst. De som får flytta när gruvbolaget underminerat staden, lämnat gapande dagbrott och tömt dammarna.

Vem minns ljudet av en fors? Känns skulden i ett landskap? Det är frågor som driver Anja Örn, en av de tjugotal konstnärer som ställer ut i Luleå konsthall. Forsen gestaltas i silvriga aluminiumskulpturer, som har formen av vågors lek, snurrande, små klumpar med innesluten elegans och kraft som inte kan ta ut svängarna. Var har forsarna tagit vägen? Anja Örn bor vid Lule älv, älven med svindlande mycket vatten vars kraft har utnyttjats maximalt. Hon som vanligtvis jobbar med objekt har här även gjort en film, Till minnet av en älv. Den blir till en sorglig dokumentation av undersökningar av älven och landskapen, naturvetenskapliga och konstnärliga beskrivningar i bild och ord, en samling minnen, byggd på arkivforskning och meditationer vid platserna.

Mjölkuddsberget

Mörkret som tema har flera betydelser. Norrbottens geografiskt utsatta läge med ett under långa tider ständigt hotande krig har skapat trauman, beredskap som byggts upp och lagts i malpåse för att nu återupplivas. Flera fort utgör utställningsplatser. Rödbergsfortet i Boden är öppet för Karl Sjölunds installationer och ljudverk, uppdrivna fantasmagorier utan slut.
     I Mjölkuddsberget utanför Luleå, fästningen som efter världskriget användes som ledningscentral för en eventuell kärnvapenkatastrof, har en platsspecifik installation från 2017, gjord av Raqs Media Collective, återaktiverats. Vi vandrar i långa fuktiga allergiframkallande gångar i berget. Psykologiska tillstånd som utsatthet och vanmakt, väntan och fruktan förenar de tio platserna längs vägen med installationer, film och ljudverk. I ett holistiskt perspektiv tolkas järnet över tid: det finns i blodet, i jorden och i gruvorna, bakom välfärden och industriernas framfart liksom i universum och i meteoriter. Renar och människor är sedda som möjliga offer. Här visas även en rituellt laddad film av Gösta Werner från 1946.

Mörkret finns också i de förtryckta minoriteternas och ursprungsfolkens minnen och historia. Överraskande får samerna sällskap i utställningen av både den kinesiska diasporan och det iranska nomadfolket bakhtiaris.
     Det är i Luleå konsthall som Neda Saeedi i en mäktig installation fångar komplexiteten i vad migration betyder. I hennes berättelse är migration den fria rörligheten, livets grund för både människor, djur och den omgivande naturens årliga förnyelse. Installationen kunde likaväl handla om samerna. Deras renar motsvarar fåren hos det iranska nomadfolket. De hotande gruvorna och vattenkraftstationernas utbyggnad blir till en nyanlagd sockerfabrik, en industri med tillhörande inhägnad dit bakthiaris tvingats in för att arbeta och ”civiliseras” under 1960-talets så kallade vita revolution i Iran.
     En svartvit animation projiceras på en massiv halvcirkelformad vägg som skapar installationens magiska rum. Filmen som konstnären hittade i ett arkiv i Berlin utgör grunden för animationen kring det obönhörliga tvånget mot undergången för ett helt folk och en livsstil. Detta verk är ett av de åtta som är nyproducerade till just biennalen i år.

Slutligen är mörkret även platsen för drömmar och fantasier. Landskapets metafysiska skönhet hyllas av Katarina Pirak Sikku i Luleå konsthall. I Havremagasinet i Boden visar Susanne M. Winterling en installation med vattnets minsta organism i fokus. Dinoflagellaterna som i likhet med våra datorskärmar skapar blått ljus om natten kopplas till mänsklig beröring och flöden i vår omgivning som innehåller vatten. Projektioner och objekt omges av en mångfacetterad ljudinstallation, The Algae Opera.

Luleåbiennalens titel är Tidjord, en benämning för jordskorpans periodiska rörelse som regleras av månens och solens gravitation. Och som påverkar hur ljus och mörker avlöser varandra. Med bävan och beundran kan vi betrakta det glesbefolkade landskapet och det mörka stjärnbeströdda universum som välver sig över det. Men det är kanske detta nästintill kosmologiska perspektiv som gör att sorgen och det utforskande svala sinnelaget får bre ut sig i utställningen. Mörkret bearbetas om och om igen. Var är ljuset? Aktivismen lyser med sin frånvaro. Kraft, humor, eld, ny energi – var finns de? Hur ska såren läkas, naturen återställas, gamla lagar omstiftas, fred, större rättvisa och tolerans skapas? Frågor som hänger i luften. Något att gå vidare med vid nästa biennal.

Luleå 2018-11-21 © Kristina Maria Mezei


 


 

 

 


Liddus fot, 2018 © Olof Marsja


Rahkkan (Krackelerat), 2014 © Britta Marakatt-Labba


Golem III, 2017 © Ulla Wiggen


Tomhetens källa, 2014 och Sjävnjàsj (Medan mörkret varar) 2018 © Katarina Pirak Sikku


Vertex (Metabolic), detalj, 2017
© Susanne M Winterling,


Luleåbiennalen | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com