www.omkonst.se:
Drömpromenader i mikrolandskap
Elisabeth Westerlund, Topophilia, Maria Boij, Daydreamer - Björkholmen Gallery, Stockholm, 13/10 – 10/11 2018. Hanne Mago Wiklund, Ting som inte finns och tingen utan namn - Stockholmmodern
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
© Maria Boij
(Klicka på bilden för hög upplösning)
© Elisabeth Westerlund
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Elisabeth Westerlund finner ständigt nya vägar för sin lite annorlunda teknik där hon utgår från tråden, väven och collaget. Den här gången har hon låtit spänna upp kretonger med jaktmotiv, europeiska bylandskap med fiskare och exotiska reseskildringar med palmdungar. Ackorden stämmer dem i årstidernas olika färgställningar. Det är inte Morris-tapeternas ornamenterande slingor utan mer hela scenerier som upprepas i mönsterrapporten (fabriksåtergivna lekar av tidigare århundrandes vävda prestigetapeter).
     Sedan har hon lagt till tydliga trådlinjer, en spaljé som hon fäster sina urklipp av landskapsmåleri ur konstböckerna på. De är strimlade och lätt förskjutna rad för rad, men fullt igenkännbara för den som vill söka deras ursprung. De flesta är hämtade från 1800-tals-måleriets förgrundsfigurer och samtalar med viss dissonans med de repetitiva textila motiven.

Här blandas högkultur omvandlad till småborgerlig mainstream med pionjärerna inom bildkonsten, som Manets Frukost i det gröna över impressionister och postimpressionister. Även Prins Eugens Det gamla slottet har låtit sig upplösas och bildar hydda bland palmerna.
     Jag lockas att se dessa collage som såväl små sirligt konsilianta hälsningar till föregångarna som retsamma kittlingar av den goda smaken. Det krävs alltid mer av bildkonsten än att behaga. Den behöver inte heller ägna sig åt de stora pompösa gesterna utan mår väl att vända sensationslystnaden ryggen, skulle jag sammanfatta credot som kollagen utstrålar.
     Mitt i rummet har Westerlund uppfört en skulptur, ett synnerligen stiliserat bergslandskap som både förstärker och ifrågasätter de övriga verken. Det fungerar utmärkt och bildar dessutom en intressant övergång till de övriga utställarna.

© Hanne Mago Wiklund (Klicka på bilden för hög upplösning)

Hanne Mago Wiklunds lagerhyllor med påsar och kartonger i bränd stengodslera tillhör inte Björkholmens utställare utan visas av samarbetspartnern och mer designinriktade Stockholmmodern.
     Formmässigt knyter hennes överraskningseffekt ordnade i ordentliga rader väl samman Elisabeth Westerlunds collage med Maria Boijs sötsyrliga figuriner och reliefer i delvis glaserad porslinslera. Wiklunds prosaiska vardagsobjekt förstenade som evighetsbehållare med dolt innehåll, nynnar de namnlösa tingens ramsor som ren overklighet.

Maria Boijs värld utspelar sig i frisyrerna och maskerna som de infantiliserade kvinnofigurerna bär. Ugglans ögon spejar ut genom den konstfärdiga kamningen och följer sina väninnor som skyddande ande och vårddjur för själen. Den vita porslinsleran som lämnas till stora delar bar bidrar till det spröda intrycket. Boij ”färglägger” och bränner glasyrer som om figurerna var förtryckta i målarboken, med en omsorg som endast flickan på höjden av sin förfining kan åstadkomma innan hormonvindarna sveper in henne i vuxenvärldens mysterier. Maria Boij balanserar och stämmer av med en knivsudd salt och en nypa peppar mot sötman och kitschen, men utan överge dem.
     Sammantaget passar de tre utställarnas respektive uttryck väldigt väl samman för att skapa en gemensam bärande idé och linje genom utställningen, oavsiktlig eller ej.

Stockholm 2018-10-23 © Susanna Slöör


 


 

 

 


© Elisabeth Westerlund


© Maria Boij


© Maria Boij


Björkholmen Gallery, Stockholm | Stockholmmodern | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com