| En hög och långsmal målning med tio skruvade barkbitar på en  gråskimrande yta. Det är vad som krävs för att skapa en närmast abstrakt bild. Olle  Zetterquist bygger ett hyllningsaltare till naturen med den allra enklaste  utgångspunkten – det överblivna, de murkna resterna från trädens skyddshöljen.
                        I allt det grå och bruna finns en stor valörrikedom. En retrospektiv utställning kan vara så mycket och så olika.  På Galleri Majnabbe visas verk från åtta decennier med början från 1949 med en  affisch för Svenska mässan och fram till 2017. Det är inte en stor  museiutställning med en mängd inlånade verk. Tvärtom en intim utställning med  målningar och teckningar, som om det vore arbeten nyss gjorda för den aktuella presentationen.  Den ovan nämnda målningen Barkfragment är  från 1980. Ändå märks en tydlig sammanhållande linje, ett förhållningssätt, som  karaktäriseras av en skenbar saklighet. Min byrå i Kåken, en  målning från 1954 visar tydligt på en koppling till kubismen. Men den präglas  ändå av Olle Zetterquists eget sätt att se. Den är mörk och dramatisk, visserligen  kubistisk, men också med en närhet i sin berättelse om ett vardagsliv med  överfyllda byrålådor. Det måleriska formspråket är mycket medvetet. En knallgul  citron kontrasterar med den gråblå byrån. Många verk är anspråkslösa till sitt  motivval, men kan samtidigt bli monumentala.
 
                          
                            |  |  
                            | I ateljén © Olle Zetterquist |  Olle Zetterquist gick på Valands Konstskola under Endre Nemes,  en omdiskuterad period i skolans verksamhet. Tio nya från Valand var en utställning 1954 med Nemeselever, som  turnerade runt i Sverige. Recensionerna gav uttryck åt vitt skilda åsikter. Torsten  Bergmark i Dagens Nyheter ansåg att de tio var epigoner, som tätt följde i  Nemes fotspår. Tord Baeckström i GHT ansåg däremot att ”var och en fått växa  fritt efter sin egenart”.  Olle Zetterquist  är naturligtvis också påverkad av den kontinentala modernismen. Han har också  blivit kallad ”blåmålare” på grund av sitt färgval, där det blå ofta spelat en  framträdande roll. Zetterquist är nästan lika mycket spelman, som bildkonstnär.  Flera av målningarna är skildringar av hans instrument par préférence,  fiolen.En naturlyriker av stora mått är Olle Zetterquist, när han  bygger upp sin målning Skogsaltare från  1982 av ett älgkranium på en trädstubbe med ett gammalt kråkbo nedanför. Kanske  en blinkning till annan naturlyriker och symbolist, Arnold Böcklin och hans målning De dödas ö  från 1886.
 2007 hade Värmlands Museum en stor retrospektiv  utställning, när Olle Zetterquist fyllde 80 år. Nu fyller han nittio.
 Göteborg    2018-01-31 © Berit Jonsvik (text och foto) |  Min byrå i Kåken © Olle Zetterquist
  I ateljén med Parismålning  © Olle Zetterquist
  Paganini  © Olle Zetterquist
   |