1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Magnus Dahl
SPÅRANDE SIN EGEN STIG

Att arbeta med konst har för mig aldrig varit självklart. Men jag har ett tidigt minne från barndomen då jag tänkte att konstnärer var något speciellt, något annat, ett slags upphöjd frihet. Nu har jag svårt att föreställa mig en tillvaro utan den konstnärliga praktiken. Utbildningen och åren av verksamhet har sakta programmerat in sig i min identitet. I denna gradvis utvecklade självklarhet så har tillvaron också varit fylld av kval och kriser. Inte sällan på grund av bristande ekonomisk bärighet. Jag har försökt att finna olika strategier gällande inkomst, men aldrig hittat fram till en långsiktig lösning. Min senaste strategi är att utbilda mig till bildlärare, vilket på många sätt har visat sig fruktbart för mitt eget konstnärliga arbete. Allt från att vara i en skrivande praktik till att utveckla ledarskap och pedagogisk samt didaktisk kunskap.

Genom bildlärarutbildningen har jag börjat tänka på mitt konstnärliga arbete som något bitvis analogt och samstämmigt med det pedagogiska arbete jag utbildar mig för. Om konsten vill förmedla något så ryms i denna vilja en pedagogisk uppgift. Inte en instrumentell överföring av information, men istället en inneboende tankegång att nå fram. Något som skulle kunna beskrivas som tydlighet, eller om man vill - en enkelhet. Jag har börjat sträva efter att bli tydligare i mitt arbete som konstnär. Förtydliga tankegångar istället för som tidigare fördunkla dem.
      När jag jämför min pågående lärarutbildning och åren på konsthögskola så är de metodiska, pedagogiska kontrasterna många. Kungl. Konsthögskolan erbjuder en arbetsplats under några år med verkstäder och undervisning i praktik och teori. Men varje student får själv forma sin utbildning, vilket är en frihet, men det ställer oerhörda krav på individen. Vissa växte i detta format, medan andra inte gjorde det. Det blev tydligt för mig att det var viktigt att veta vad man skulle ta sig för.
     Jag har vacklat mycket i min syn på denna sorts frihet. Friheten är fascinerande i relation till hur undervisning bedrivs i övriga samhället. Det rationella som genomsyrar så mycket är delvis satt ur spel där. Att Kungl. Konsthögskolan får, på gott och ont, fortsätta på det sätt den gör är gåtfullt. I teorin är det något vackert i utbildningens öppenhet och höjden i tak. Men i praktiken är det trångt och begränsande då handledare, lärare och professorer med ett oerhört stort inflytande som strukturerande krafter har högst varierande pedagogisk kunskap, eller ens intresse.

1

Pisces, olja på duk, 160x160 cm, 2019 © Magnus Dahl. Foto: Magnus Dahl/ Oscar Furbacken
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

Så vad fick vi med oss från den konstnärliga utbildningen som skulle möjliggöra tillvaron som verksamma konstnärer? Hur skapas denna utbildning där alla studenter har olika behov? Står det att finna några gemensamma nämnare alls för studenterna? Kan vi tänka att logistiken kring arbetet som konstnär ändå skulle kunna föra oss alla samman på något vis? Logistik i den mening som det vi bygger upp runt oss för att kunna vara verksamma och arbeta. Ateljén skulle kunna räknas in i denna logistiska struktur. Ekonomiska förutsättningar som möjliggör utrymme och tid, en annan. Listan kan byggas på.
     Under utbildningen och genom skolan sörjde institutionerna för denna logistik. Väl utanför lämnas vi att ordna detta själva, utan egentlig förvärvad, traderad kunskap. När jag tänker på dessa saker så inser jag att all aktivitet, fram till att jag står i ateljén och är beredd att sätta igång med vad det är jag nu tänker att jag håller på med, är del av logistiken. I perioder kan denna logistiska aktivitet bli absurt stor i relation till det faktiska konstnärliga arbetet. En senkommen insikt, fördröjd av min konstutbildning.

Så vad lärde jag mig på konsthögskola och av vem, inom vilken standardiserande struktur? Det finns många saker som jag känner idag, med en distans, att jag blev starkt påverkad av och manipulerad till. Normer kring hur en konstnärlig praktik skulle se ut, hur den skulle definieras, och vilka frågor den skulle belysa och problematisera. De som inte kunde eller ville foga sig i skolans utbildningsmetodik, eller avsaknad av den, blev heller inte accepterade av dem som ledde utbildningen. Jag önskar ibland mig tillbaka till de tillfällen då detta skedde öppet och ogenerat. Att jag då skulle säga att detta sätt att behandla studenter, blivande kolleger – människor i sökande, sårbara faser – är oacceptabelt.
     Det har gett mig en hemlig tillfredsställelse att några av studenterna som sökte sig utanför de önskade normerna idag nått framgång som yrkesverksamma konstnärer. Deras väg har lett framåt och blivit väl mottagen av världen utanför Kungl. Konsthögskolan. Vad gäller mig själv, vad jag lärde mig på Kungl. Konsthögskolan, så har de fem åren krävt nästan dubbelt så många år av frigörelsearbete – ett lärande och ett av-lärande. Jag försöker komma till medvetande om hur jag ska kunna frigöra mig från institutionens värderingar om hur konst ska göras, se ut, och vilka frågor som är relevanta.

Efter denna långa tid av av-lärande framstår målet med utbildningen på Kungliga Konsthögskolan på många sätt som så oklart att jag har svårt urskilja det längre. Jag anser att skolans mål bör vara identiskt med studentens mål – att utbildningen bör fungera som en plattform där studenterna under handledning kan försöka finna en väg fram i sitt arbete, var och en sökande sitt sätt att uttrycka sig.
     Någon sa att detta letande kan liknas vid att gå in i en skog. Handledare och professorer övergår då till att bli skogvaktare, övervakande och stöttande studenternas spårande efter sin egen stig genom grönskan. Skolan skulle då äntligen tillhandahålla ändamålsenliga verktyg åt studenterna att under några år utforska och utveckla långsiktiga, välgrundade strategier kring arbete och gestaltande. Möjligen skulle verksamheten då slutligen med relevans kunna kallas yrkesutbildning, med förmåga att förbereda varje student på ett liv som yrkesverksam konstnär.
    Frågan är ändå vad det är att vara yrkesverksam konstnär idag?

Stockholm 2019-09-17 © Magnus Dahl


Presentation: Magnus Dahl, f.1981 i Stockholm, bosatt och verksam i Stockholm. Examen från Kungl. Konsthögskolan 2011. Kommande utställning Den imaginära grafiska maskinen, tillsammans smed Timothy Crisp på Grafiska Sällskapet i Stockholm, januari 2020. Se vidare på www.magnusdahl.info

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text