www.omkonst.se:
Balans i silvergrått skimmer
Katarina Andersson, Skede – Norrköpings Konstmuseum, 2/11 2019–23/2 2020
Text: Lotta Ekfeldt

skriv ut denna text
Blicke, 2019 © Katarina Andersson
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Skede II, 2019 © Katarina Andersson
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Stille, 2019 © Katarina Andersson
(Klicka på bilden för hög upplösnin

Ett silvergrått novemberljus fyller konsthallen, ett disigt skimmer som accentuerar den lätta, näst flyktiga känslan i Katarina Anderssons (f 1960) sparsmakade måleri. Den som har bråttom gör sig inte besvär – här krävs både tid och koncentration. Först och främst för att övervinna den efterhängsna reflexen att vilja analysera, därpå tid för sinnet att bara vila på dukarnas ytor, se och följa hur de transparenta ljusfälten på ett elegant vis öppnar för rymd och rumslighet.

Långsamheten finns liksom inbyggd i Katarina Anderssons välformulerade abstraktioner. Hon bygger lager på lager av tunnaste äggoljetempera där dukens mitt ofta utgör en skiljelinje, en vertikal gräns, en delning. Men synranden inkräktar aldrig på harmonin – tvärtom uppstår dualism, en tudelning, där två sidor tycks sträva efter förening, jämvikt och balans. Ibland flyter formerna fritt som vore de på väg mot eller från varandra – ibland sluter de upp sida vid sida eller överlappar varandra i tunna slöjor. Ljust söker mörkt, kallt söker varmt – det ena utgör förutsättning för det andra.

Pir_Pier III, 2012-14 © Katarina Andersson

Katarina Anderssons förmåga att skapa atmosfäriskt avstånd i sina målningar väcker osökt känslan av odefinierbar längtan eller kanske mer psykologiskt: rör vid känslan av omedvetna begär och önskningar. Men att fånga dessa önskningar är som att försöka greppa de blågrå tonernas ljusa töcken. Färgen saknar materialitet, har ingen egen plats utan är bara en illusion i det tomma mellanrummet.
    Med avstånd följer ofta insikter, bra att ”få lite perspektiv på tillvaron” som det heter. Att betrakta Katarina Anderssons målningar på några stegs avstånd fungerar ungefär så: samband, förbindelser och mönster framträder på bildytan och rörelse uppstår – men att gå alltför nära suddar ut helheten och kvar blir bara texturen. I Mot Fyren sätter Virginia Woolf ord på samma fenomen inför buktens blåa vatten: ”Det var som om vattnet gjorde loss och satte under segel tankar som hade legat stilla och tröga på land och rentav skänkte ett slags fysisk lättnad åt deras kroppar”.

Den repetitiva framställningen i de tolv verken för tankarna till en konstnär som Agnes Martin. Martins skira geometriska mönster inspirerade av naturen men likväl fritt från föreställande element, har beskrivits av henne själv med orden ”It´s really about the feeling of beauty and freedom” – ord som i högsta grad även gäller för Katarina Anderssons konst.

Norrköping 2019-11-06 © Lotta Ekfeldt


 


 

 

 


Nära det avlägsna, 2014 © Katarina Andersson


Veil, 2018 © Katarina Andersson


Oro, 2018 © Katarina Andersson


Norrköpings Konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com