| Delta och Sediment är en del av Färgfabrikens program New Urban Technologies som tar upp frågor runt  samhällsutveckling och kultur. Denna gång har man bjudit in tre konstnärer som  bor och verkar i Bangladesh huvudstad Dhaka.Klimatförändringar och skenande  globalisering, någonstans däremellan ligger väl Bangladesh. Dess tättbefolkade delta  drabbas allt hårdare av översvämningar. Således har växthuseffekten gett oss sjunkande  klädkostnader eftersom de som flyr till huvudstaden tvingas in i slavliknande  lönevillkor inom dess textilindustri.
 Så ser bilden ut som glimmar  förbi i nyhetsflödet. Utan att egentligen motsäga den, så förmedlar de här  inbjudna konstnärerna en helt annan, en betydligt rikare och mera komplex bild. Dhaka  är inte bara trafikstockningar, byggkranar och dåliga lönevillkor. Det är en  uråldrig stad med djupa tidsfickor.
 
                          
                            |  |  
                            | Installationsbild © Suvra Kanti Das. Foto:Jonas Eng |  I någon av dessa tidsfickor tilldrar sig Kheyal, Munem Wasifs videoverk som visas mot den bakre kortväggen i  Färgfabrikens stora sal. Via associativa klipp följer vi i Dhakas äldre kvarter  under ett dygn fyra av dess invånare. Eller om det är två, en man och en kvinna  som växlar mellan att vara åldrade och unga. Vi möter dem ensamma och  försjunkna i sig själva: en ung flicka som hoppar rep på en bakgård, i en annan  scen en gammal man som hämtar vatten ur innergårdens brunn. Ljudbilden är  nedtonad och över hela videon löper ett hjärtljud som kan gå ihop med det  yttre, blanda sig med hopprepets slag eller höja sig och föra oss in inuti kroppen  på den vi ser.  Lika lågmält kraftfulla är Yasmin Jahar Napurs tre textila  installationer, som delar av salen i en bakre och en främre halva. Centralt i  mitten står som en tjock röd tygåder Nine  Month Circle, ett draperi runt två tevemonitorer. På den ena visas ett  foster som rör sig under ett ultraljud, på den andra en ung kvinna som vrider  sig runt som i en orolig dröm.   I salens främre del möter vi tre dokumentära fotoserier av Suvra  Kanti Das. För sin försörjning har konstnären under långa perioder arbetat som  pressfotograf. Det har övat upp hans förmåga att ur det slumpartade och  tillfälliga plocka fram förtätade scener där vi ser såväl yttre som inre skeenden.  Som i ögonblicksbilden av en man som försöker klättra upp i en kokospalm som gått  förlorad då floden ätit sig in under dess rötter. Genom sin hängning blir utställningen lik en föreställning.  Från entréns trapphall kliver man upp i den nedsläckta salen som på en scen. Ur  mörkret lyfter så strålkastarna fram de deltagande verken. Istället för att  visa Kanti Das fotoserier längs väggarna hänger de på skärmar bakom vilka man  anar Jahar Napurs upphängda textilier. Framme vid dem lockas man vidare in till  den bakre delen av pulsslagen i Wasifs videoverk. Kort sagt är det här en  utställning som är lätt att ta till sig. Allvaret och tilltron till de egna  uttrycken ger den både tyngd och lätthet.  Stockholm 2019-05-06 © Bengt Jahnsson-Wennberg |  Installationsbild Kheymal © Munem Wasif. Foto: Jonas Eng
      Kheyal, 2015-2018 © Munem Wasif
 (Klicka på bilden för hög upplösning)
      Nature and human displacement, 2011
 © Suvra Kanti Das
 (Klicka på bilden för hög upplösning)
       |