www.omkonst.se:
Drömmen, nuet och det förflutna
Drömsällskapet – Den vita teatern - Norrtälje konsthall, 15/3 - 5/5 2019
Text: Kristina Maria Mezei

skriv ut denna text
Mästarverket, detalj med anteckningar
© Lisa Jeannin & Rolf Schuurmans
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Ur Numen Adest, installation
© Maria Luostarinen
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Nyligen läste jag en krönika om att det tråkigaste man kan utsättas för är att lyssna på någon som berättar om sin nattliga dröm. Den uppenbarligen strikt rationella skribenten menade att drömmar saknar utveckling, riktning och poänger.
    Men det är just detta som är så fantasieggande för dem som år efter år nedtecknar bilder och berättelser som kommer till en om natten. Det om dagen upplevda, det undermedvetna, nuet och det förflutna flätas samman. Känslor tar plats. Hjärnan sammanför oanade impulser och förankrar dem i kroppen – i processer som i tusentals år har eggat människan till att tolka dem och söka efter dolda innehåll, förebud eller förklaringar.

Konstnärerna bakom Drömsällskapet i Norrtälje konsthall går motströms och utforskar en värld som finns mellan vakenhet och dröm, i slummern och i drömmen. Det är ett område som kan vidgas mot det som är dolt, esoteriskt och hemlighetsfullt och som kontrasterar det rationella och logiska tänkandet de flesta av oss dagligen följer. De har spår att följa. Förebilder finns världen över sedan årtusenden tillbaka i Indien och Kina, liksom Egypten och senare hos både Swedenborg, Freud, Jung, Hegel eller surrealisterna som under några år kring 1920 satte gruppdrömmandet i system. Detta för att få igång kreativa möten med det undermedvetna. Med en universell blick på historien gjorde André Breton, i sin vackra bok L’Art magique från 1957, ett imponerande försök att besvara frågan huruvida drömmen liksom konsten med sina magiska och poetiska krafter förmår ändra våra liv.

Ett liknande helhetsgrepp har även konstnärsduon Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans, om än inte med konsthistorien som material utan snarare kring problemställningen som rör vårt sätt att hantera olika sorters kunskap. I den komplexa installation som utgör hjärtat i utställningen och som kräver sin tid att ta till sig är växtvärlden och alkemin i fokus. Installationen är som ett tält, vi går in i ett apotek. Väggarna täcks av anteckningar, datumförsedda drömmar och på samma gång genomlysande tolkningar som tydliggör sammanhang mellan kosmiska och jordiska, inre och yttre förhållanden. På golvet står stora och små damejeanner med vätskor, dagg, regn, snö. Från taket, fästade vid en femuddig kopparstjärna, hänger otaliga etikettförsedda små flaskor med mörka tinkturer. Allt hänger samman. I två mindre hål möter vi ”mästaren” i arbete. På en soffa kan vi lägga oss ner och drömma.
     Min häpnad över den mångåriga systematiska forskning som ligger bakom installationen, de kunskaper kring olika religioners och lärors syn på växters och mineralers användningsområden eller planeters och stjärnbilders inverkan på jordens processer övergår i en allomfattande estetisk och sinnlig upplevelse av förtrollande magi och en nyfikenhet att veta mer. 

Även Åsa Ersmark iscensätter nattliga mystiska vandringar och möten i sina filmer. Det kvinnliga begäret fyller den mörka berättarrösten som är gudinnan Hekates, förknippad med underjorden, natten, månen och häxkraften. Det är suggestivt och insnärjande, med förföriskt glimmande kattguld, i ett rum nästintill tapetserat med akvareller av flugsvampar, målade med mensblod – detta som en antydande gest om cyklicitet i världens och naturens gång.
     Ett besök i dödsriket är också temat för Vilma Luostarinens installation. Jag börjar med att läsa en åtföljande dikt på väggen. I den beskrivs övergången från liv till död i dröjande eftertänksamma, subtilt fjäderlätta ordalag. Den andas renhet och förväntan, frånvaro av ångest och även här återkommer cykliciteten genom en eventuell återfödelse: We promise that everything can begin again. Installationen innehåller föremål ordnade med omsorg och varsam hand på låga bänkar: hoprullade linnetyger, en urna, aska, rökelseutensilier. Utställningsrummets prosaiska kalhet och kalla dagsljus tar bort värmen som ger liv åt installationen och minskar möjligheterna till inlevelse.

I gruppen deltar även Nanna de Wilde med ett som hon kallar Drömaltare. Hon visar ett slags kuriosasamling, upphittade föremål som har kommenterats eller justerats mot ett specifikt budskap. Det kretsar kring en kvinnlig drömvärld, erotisk och existentiell – något av en déja-vu upplevelse. En rad surrealistiskt inspirerade akvareller med collageinslag inramar installationen.
     I angränsning till detta har Lott Alfreds samlat prov på sitt arbete kring drömmar och drömarbete. Tillsammans med Charlotte Åberg har de två i många drivit sitt ”Drömlaboratorium” Genom det har de samlat drömmar, båda egna och andras. Under rubriken ”Participation Mystique” kan vi slå oss ner vid ett litet bord för att anteckna drömmen från natten som varit. Likt eteriska oljor har drömmar en tendens att snabbt dunsta bort men deras kraftiga verkan består. De kan tynga ner eller lyfta inte bara timmar utan en hel dag.

Norrtälje 2019-03-26 © Kristina Maria Mezei

I Den vita teatern medverkar Lisa Jeannin & Rolf Schuurmans, Lott Alfreds, Charlotte Åberg, Åsa Ersmark, Maria Luostarinen, Vilma Luostarinen, Nanna de Wilde samt Klara Kristalova i samarbete med Lott Alfreds, 


 


 

 

 


Mästarverket, drömde om en dröm
© Lisa Jeannin & Rolf Schuurmans


Ur Numen Adest © Maria Luostarinen


The Message 2 © Vilma Luostarinen


Ur Drömaltaret, Collage © Nanna de Wilde



Norrtälje konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com